Till det mest centrala i mormonismen hör de hemliga ritualer, som utförs i mormontemplen. Det är endast de som blivit invigda i templens mysterier som har chansen att bli gudar i det tillkommande. De som befunnits värdiga att deltaga i tempelceremonierna kallas för "de förstföddas kyrka", vilken utgör "den inre cirkeln av trofasta heliga som är arvingar till upphöjelsen."
    Templen betraktar mormonerna som "bokstavligen ett Herrens hus ... där han och hans Ande kan dväljas, till vilket han kan komma eller sända sin budbärare." Därför uppfattar mormonerna sina tempel, som "de heligaste platserna för tillbedjan på jorden."
    I templen utförs ritualer som antingen berör deltagarna själva eller avlidna personer som är förfäder till mormoner eller blivit upptäckta genom kyrkans genealogiska forskning. Merparten av tempelriterna, ca 98% enligt en beräkning, är ställföreträdande för de döda.
    För att få tillträde till ett invigt momontempel måste man kunna bevisa sig värdig, genom att uppvisa en särskild tempelrekommendation som utfärdats av en biskop och stavpresident. Till biskopens ansvarsområde hör att intervjua dem som önskar få tempelrekommendation. Medlemmen får besvara "utforskande frågor om hans personliga uppförande och värdighet och om hans lojalitet till kyrkan och dess ärnbetsmän. Personen måste intyga att han är moraliskt ren och håller Visdomsordet, betalar fullt tionde, lever i harmoni med kyrkans undervisning och inte upprätthåller någon som helst förbindelse eller har några sympatier med grupper av avfällingar." Tempelrekommendationer beviljas inte till personer som varit medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga mindre än ett år.
    De som erhållit tempelrekommendationer förväntas delta i särskilda tempelseminarier som förberedelse för sitt första tempelbesök. Undervisningen i dessa seminarier innehåller inga avslöjanden av ceremoniernas innehåll, eftersom dessa är hemliga. Samtidigt som mormonkyrkan är mån om att så många som möjligt av dess medlemmar blir värdiga att delta i tempeltjänsten förbjuder den tempelmormonerna att yppa något om de heliga ritualerna för personer som inte är värdiga att delta i dem. Tempelritualerna är för övrigt tabu i mormonernas umgängesliv. Inte ens erfarna tempelmormoner har rätt att samtala med varandra om ritualerna när de befinner sig utanför ett tempel.
    Det finns fyra slags tempelritualer inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

1. Dop för de döda

Under själva dopet, som förrättas i ett stort kar som står på tolv fullskaliga statyer föreställande oxar, får en levande person agera i den avlidnes ställe. Patronen, som en deltagare i en tempelceremoni kallas, är klädd i en vit dopklädnad och blir helt nedsänkt i dopvattnet. Det ställföreträdande dopet, som är den oftast utförda tempelritualen, förrättas med följande dopformel: "Broder (eller syster) ___, i kraft av den auktoritet jag har, döper jag dig som ställföreträdare för ___, som är död, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, amen."
    Omedelbart efter dopakten, lägger de officierande tempelarbetarna sina händer på den ställföreträdande döpte och överför den Helige Ande till den döde, som också upptas som medlem i kyrkan. Avlidna män ordineras sedan till äldste och medlemmar av det melkisedekska prästadömet.
    Teologisk grund för de ställföreträdande dopen finner mormonerna i en lära som Joseph Smith offentligt introducerade år 1840, när han började predika för sin kyrka att de som dött utan att ha tillhört mormonkyrkan kan få en andra chans till frälsning i dödsriket. Bibliskt stöd för sin lära ansåg sig Joseph finna i Mal 4:5f och de dunkla orden i 1 Kor 15:29. Texten från Första Korinthierbrevet är en av de mest centrala bibeltexterna i mormonkyrkans teologi, vilket är förvånande eftersom den är en av de mest svårtolkade texterna i hela Bibeln. Textstudier visar emellertid att mormonerna långt ifrån står på säker grund i sin tolkning av 1 Kor 15:29.
    Det finns inga bevis för att den kristna församlingen någonsin har accepterat dop för de döda av det slag som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga praktiserar. En sådan doppraxis är omöjlig att förena med Nya testamentets undervisning. Apostlarna lärde alltid att dopet förutsätter ett personligt ställningstagande för Kristus. Mormonernas dop för de döda är dessutom svårt att harmoniera med tanken på människans fria vilja, en idé mormonerna själva starkt betonar i sin förkunnelse.
    Genom att agera i de dödas ställe får de levande mormonerna förmånen att bli "frälsare på Sions berg", när de återlöser sina förfäder. Samtidigt tror mormonerna att det ställföreträdande tempelarbetet också är nödvändigt för de levandes frälsning. "Våra fäder kan inte bli fullkomliga utan oss; vi kan inte bli fullkomliga utan dem."
    Ställföreträdande tempelarbete kan utföras för avlidna "hedningar" från ett år efter deras frånfälle. Att förrätta sådant arbete för de döda kallade Joseph Fielding Smith för "den största plikten".
    Tempelarbetet utförs endast för avlidna människor vars namn är dokumenterade. Det är för att finna de dödas namn som mormonerna bedriver släktforskning. Inom mormonkyrkan är det något av en plikt att om möjligt spåra sina förfäder minst fyra generationer tillbaka.
Resultaten av mormonernas omfattande släktforskning omsätter de sålunda i praktisk tempeltjänst. Upp till 200-300 ställföreträdande dop kan förrättas på en timme. Inte sällan låter man ungdomar agera i de avlidnas ställe. Barn som har fyllt tolv år kan nämligen beviljas tempelrekommendationer som gäller för ett besök för att låta döpa sig för döda.

2. Endowment

I början av maj 1842 invigde Joseph Smith nio utvalda män i en ny och hemlig ceremoni, som påstods vara förbunden med speciella välsignelser. Dessa tio män invigde sedan ytterligare personer i de heliga beseglingsriterna. I slutet av september 1843 fick de första kvinnorna delta i dessa begåvningsceremonier.
    Ordet endowment kan översättas med besegling, eller begåvning. De svenska mormonerna använder dock i regel det engelska ordet som beteckning för ceremonin, som anses ge ökad andlig insikt och beskydd av högre makter.
    Endowment kan utföras för såväl levande som döda. Endast medlemmar av det melkisedekska prästadömet med hustrur får tillåtelse att delta i endowmentceremonin. Ensamstående kvinnor och män som är värdiga kan också få sin endowment.
    Under ceremonin är deltagarna iklädda särskilda dräkter. Innan patronerna tar på sig dessa blir de föremål för en rituell tvagning som också kan utföras ställföreträdande för avlidna. Under denna akt hålls män och kvinnor åtskilda. Patronerna är iklädda en poncho som är öppen i sidorna. Tvagningen utförs för att "ni må bli rena från detta släktes blod och synder."
    De rituella tvagningarna äger rum i en liten kabin, med patronen liggande eller sittande i ett badkar. Hela kroppen tvättas, och över de viktigaste kroppsdelarna uttalar tempelarbetarna välsignelser. Akten avslutas med handpåläggning, varvid patronen beseglas vid tvagningen, så att den verkligen får avsedd andlig verkan. Sedan blir patronen smord med helig olja. Syftet med smörjelsen är att patronen skall bli "en kung och en präst (drottning och prästinna) till den Allrahögsta Guden, för att därefter härska och regera för evigt i Israels hus." Precis sorn vid tvagningen konfirmeras smörjelsen vid en efterföljande akt.
    Nästa del i ritualen består i att patronen blir påklädd "det heliga prästadömets klädnad", som mormonerna sedan dygnet runt bär resten av sina liv. Rättrogna mormoner är också iklädda denna dräkt när de begravs. Tempelklädnaden (ofta kallad garment), liknar ett underplagg eller en kroppsstrumpa och "representerar klädnaden som gavs till Adam när han befann sig naken i Edens lustgård." Om man alltid bär sin garment, har man Guds löfte att "den kommer att vara en sköld och ett skydd för dig mot förstörarens makt."
    Tillsammans med tempelklädnaden får patronen också ett nytt, hemligt namn. Liksom tempelklädnaden påstås det nya namnet besitta vissa magiska egenskaper. Oftast är dessa namn hämtade ur Bibeln. Vanliga namn är Abraham, Josef, Mose, Marta, Maria eller Naomi. Alla personer som ingår i den grupp som genomför endowmentceremonierna, får samma manliga eller kvinnliga namn.
    Det nya namnet kommer männen att kallas vid när de reses ur sina gravar vid uppståndelsen, tror mormonerna. Männen får sedan i sin tur uppväcka hustrun med hennes nya namn. I denna föreställning finner vi förklaringen till att de manliga mormonerna inte får yppa sitt nya namn till någon annan, medan kvinnorna endast får säga namnet till sin make, som en dag skall väcka henne ur graven.
    Tvagningen, smörjelseakten och påklädandet av patronens garment utgör förberedande ordinationer till den egentliga endowmentceremonin.
    Innan själva endowmentceremonin börjar får deltagarna återvända till omklädningsrummen, där de tar på sig de vita kläder (skjorta, byxor, bälte, strumpor, slips och mockasiner för männen) som de bär under den cirka en och en halv timme långa ceremonin. Vitklädda går sedan patronerna till templets skapelserum. Där får de med hjälp av en bandinspelad föreläsning motta instruktioner som förklarar innebörden i de förberedande ordinationerna. Patronerna får lära sig att "endowment är till för att förbereda er för upphöjelse i det celestiala riket." De instrueras också i alla förpliktelser som hör till begåvningarna.
    Endowmentceremonin är uppbyggd så att den illustrerar den s k frälsningsplanen och är en symbolisk vandring från det kaos som rådde före skapelsen till det celestiala riket. En tredjedel av endowmentceremonin består av filmvisning, då deltagarna ser en framställning av mormonismens version av skapelsen, Edens lustgård och syndafallet. I framställningen av skapelsen agerar Elohim, Jehova och Mikael, som är identisk med Adam före skapelsen. När handlingen kommit till Edens lustgård, agerar Elohim, Adam, Eva och Lucifer. Elohim spelar rollen av ceremonielmästare. Den dramatiska framställningen av återlösningsplanen avbryts flera gånger av att patronerna får ingå edsförbund och lära sig hemliga handslag och tecken.
    Innan den dramatiserade framställningen på filmduken förlägger handlingen till "den ensliga och öde världen", dvs. den telestiala världen, får patronerna aktivt delta i några moment.
    Först får de underordna sig "Lydnadens lag" som är ett förbund, i vilket kvinnorna går ed på att lyda sina män på samma sätt som dessa lyder Gud. Denna lag anses ha sin förebild i ett löfte som Eva gav till Adam. "Offerlagen" innebär att deltagarna inför Gud lovar att offra sig själva och allt de äger för Guds rike. Förebilden till detta förbund är det offer Adam gjorde på ett egenhändigt byggt altare sedan han hade blivit utdriven ur Eden.
    Samtidigt som dessa båda förbund ingås får patronerna lära sig särskilda gester med kroppen. För att få tillträde till den telestiala världen, måste patronerna behärska "det aronska prästadömets första kännetecken", vilket man ger genom att "greppa höger hand och placera tummens led direkt över handens första knoge". Kännetecknet består av fyra delar: ett handgrepp, ett hemligt namn, ett tecken och en straffgest. Det hemliga namnet är detsamma som patronen fick under de förberedande ordinationerna. Tecknet utförs genom att patronen för sin högra arm i rät vinkel, samtidigt som han håller fram handflatan med fingrarna sammanpressade och tummen utsträckt. Straffgesten utför man genom att placera högerhandens tumme under vänster öra, med handflatan vänd nedåt. Tummen dras sedan snabbt över halsen till höger öra, för att markera vad som kommer att hända den som yppar något om endowmentritualens innehåll för utomstående.
    Sedan patronerna repeterar straffgesten, får de sedan avge följande löfte: "Jag tänker på ___ det nya namnet och sluter förbund att jag aldrig kommer att avslöja det aronska prästadömets första kännetecken, med dess medföljande namn, tecken och straff. Hellre än att göra så ville jag låta mitt liv bli taget."
    Nästa steg i ritualen är fortsatt filmvisning. Handlingen är nu förflyttad till "den ensliga och öde världen", och förutom Adam, Eva och Lucifer uppträder en person som spelar en kristen predikant. I framställningen presenteras de kristna kyrkornas gudstro och andra vitala lärosatser, t ex rättfärdiggörelsen genom tron, som idéer inspirerade av Lucifer. Med predikanten sluter Lucifer också ett ekonomiskt fördelaktigt avtal. Predikanten får en välbetald anställning av Lucifer för att via kyrkorna föra ut sataniska läror. Efter denna scen träder Petrus in i bilden, och det är dags för patronerna att ingå det förbund som kallas "Evangeliets lag".
    När patronerna ställer sig under "Evangeliets lag", förbinder de sig att i sina liv följa vissa etiska krav: "att undvika lättsinnighet, högljutt skratt, illvilligt tal om Herrens smorda, missbruk av Guds namn, och varje annan ohelig och oren vana". Detta förbund markerar i ritualen övergången från gammaltestamentlig tid till evangeliets tidsålder.
    Efter att ha avlagt eden till "Evangeliets lag" tar patronerna på sig "det heliga prästadömets dräkt", till vilken hör huvudbonad och ett förkläde som skall föreställa ett fikonlöv. Iklädda denna ämbetsskrud, får patronerna sedan lära sig "det aronska prästadömets andra kännetecken" med tillhörande straffgest. "Det aronska prästadömets andra kännetecken" avslutar den första delen av endowmentritualen.
    Ritualens andra huvudavdelning illustrerar den terrestriala världen. Detta moment inleds med att patronerna ingår ett förbund som kallas "Kyskhetens lag". De deltagande paren (endowment är i första hand tänkt för gifta par) lovar att endast ha sexuellt umgänge med sin äkta hälft. Trohetslöftet följs sedan av "det melkisedekska prästadömets första kännetecken". Efter detta kännetecken får patronerna underordna sig "Invigningens lag", då de förbinder sig att överlämna sin tid, sina talanger etc, till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga "för att bygga upp Guds rike på jorden och etablera Sion."
   "Det melkisedekska prästadömets andra kännetecken" skiljer sig något från de tre föregående kännetecknen. Medan patronerna håller upp sina händer över huvudet, instrueras de säga "Pay lay ale", samtidigt som de sänker armarna. Mormonerna påstår att dessa ord är ren adamitiska och betyder "O Gud, hör min muns ord". Ordens exakta betydelse är inte fullt klarlagd, men vissa kritikers teori att de är en åkallan av Lucifer måste på sakliga grunder avvisas.
    Endowmentritualens avslutande höjdpunkt är en ceremoni framför templets förlåt, som symboliserar gränsen till det celestiala riket. Stående framför förlåten får patronerna lyssna till en föreläsning, som innehåller förklaringar och repetition av det som hittills har skett under endowmentritualen. Föreläsningen avslutas med att patronerna invigs i "Bönens sanna ordning". Patronerna får parvis ställa sig i en cirkel runt ett altare. Officianten repeterar de fyra kännetecknen med tillhörande gester och patronerna får recitera orden "Pay lay ale". När de hemlighetsfulla orden uttalats tre gånger, får kvinnorna beslöja sina ansikten, paren böja knä och en bönestund inleds.
    När böneringen har upplösts placeras varje patron framför en avgränsad sektion av förlåten. Officianten förklarar sedan innebörden i de fyra "prästadömets heliga märken" som finns på varje avdelning av förlåten. De fyra märkena är: vinkelhake, kompass, navelsmärke och knämärke. Motsvarande märken finns också på patronens tempelklädnad (garment). I förlåten finns också en öppning, genom vilken en tempelarbetare kan sticka ut sina händer, när han kontrollerar att patronen behärskar prästadömets fyra heliga kännetecken.
    Framför förlåten får sedan patronerna för tempelarbetaren, som spelar rollen av Gud, demonstrera att de korrekt kan utföra prästadömets fyra kännetecken med dess handgrepp, namn och tecken. När patronerna visat att de behärskar de lärdomar de fått ta del av i templet, släpps de in till andra sidan av förlåten. Detta symboliserar inträdet i det celestiala riket. Själva akten framför förlåten blir en repetition av det som väntar den trogne mormonen efter uppståndelsen.
    Bakom förlåten finns templets elegant inredda celestiala rum. Här får patronerna vänta på varandra tills hela gruppen av deltagare klarat av inträdesprovet till den celestiala världen. När gruppen har samlats i det celestiala rummet får patronerna återvända till sina omklädningsrum, där de åter tar på sig sina egna kläder. De som för första gången deltagit i en endowmentceremoni får i fortsättningen bära sin tempelklädnad (garment).

3. Beseglingar

Inne i mormontemplen finns också ett antal rum där s k beseglingsceremonier förrättas. Dessa beseglingar, som anses ha stor betydelse för evigheten, är av två slag: tempelvigslar för tid och evighet samt familjebeseglingar. I likhet med endowmentritualen utförs dessa beseglingar för både levande och döda.
    Till skillnad från andra vigslar tror mormonerna att tempelvigslarna har evig giltighet och därmed gör det möjligt för de äkta makarna att fortsätta sitt äktenskapliga samliv och även föda barn under evigheten. Mormonerna tror också att de kommer att kunna skapa nya världar för sina barn att härska över. "Alla äktenskap är ämnade att vara eviga, men endast de som bekräftas av någon som har den beseglande kraften kan vara det." Mormonkyrkan lär också att endast de som har ingått s k celestiala äktenskap kan uppnå det celestiala rikets tredje avdelning och bli gudar i nästa liv.
    För att få tillåtelse att ingå celestialt äktenskap måste det äkta paret kunna uppfylla vissa krav. Makarna måste givetvis ha beviljats tempelrekommendationer och mannen måste "ha förberett sig själv och accepterat kallelsen att tjäna i det heliga melkisedekska prästadömet." Mannen och kvinnan måste dessutom ha mottagit sina endowments. I likhet med endowmentritualerna är tempelvigslarna hemliga. Endast mormoner som tillhör den inre familje- och vänkretsen får närvara vid dessa ceremonier.
    Själva vigselceremonin är betydligt kortare än den omfattande endowmentritualen. Officianten avslutar vigselakten med följande ord: "I kraft av det heliga prästadömet och den auktoritet jag är beklädd med, förklarar jag dig, ___ , och ___ lagligen för man och hustru för tid och för all evighet, och jag beseglar er med den heliga uppståndelsens välsignelser ..."
    Familjebeseglingar utförs för att adopterade barn och barn födda innan föräldrarna hade ingått celestialt äktenskap skall få möjlighet att vara tillsammans med sin familj under evigheten. Ofta förrättas denna ceremoni omedelbart efter tempelvigseln, medan de äkta makarna fortfarande böjer knä vid altaret. Föräldrarna tar varandras händer med ett "patriarkaliskt grepp", och barnen lägger sina händer på föräldrarnas händer. Officianten står bakom familjefadern, när han uttalar de beseglande orden: "I det heliga prästadömets auktoritet, beseglar jag dig, ___ (handlar som ombud för ___, som är död) och ___, och ___, etc till din fader, ___ och till din moder ___, för tid och all evighet, som arvinge (eller arvingar) (med alla barnen) som om ni var födda in i det nya och eviga förbundet, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, amen."
    Celestiala äktenskap och familjebeseglingar var under 1800-talet förknippade med mormonernas polygami. Det förekom t ex att Joseph Smith och andra framstående mormoner efter sin död blev beseglade med ett stort antal kvinnor, som önskade tillbringa evigheten tillsammans med dessa män.

4. Den andra smörjelsen

är den minst bekanta och mest hemlighetsfulla av mormonernas tempelritualer. Efter 1926 utförs denna ordination endast av presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Sedan dess har ett fåtal personer befunnits värdiga denna "välsignelse", som idag är fullständigt okänd för de flesta mormoner. Den text med den andra smörjelsens ritual som en tysk forskare för några år sedan presenterade i en avhandling är tyvärr ett alster av mästerförfalskaren Mark Hoffmann, varför vi får konstatera att själva ritualen fortfarande är okänd för utomstående. Eftersom det är förbjudet att tala om riten, kommer det förmodligen att dröja länge innan alla dess hemligheter blivit avslöjade.
    Innebörden i den andra smörjelsen är emellertid känd. Ritualen medför att den som blir smord redan under sitt jordeliv kan vara förvissad om att vara "kung och präst åt Gud", vilket är detsamma som att själv vara en gud. Om dessa personer skrev McConkie: "Herren beseglar deras upphöjelse vid dem, medan de ännu är i detta livet." De som fått den andra smörjelsen måste därför vara de enda mormoner som kan göra anspråk på att med säkerhet veta att de är frälsta.
    Med sina tempelritualer har mormonkyrkan mycket tydligt distanserat sig från biblisk kristendom. De hemliga ritualerna gör att man har svårt att undgå att likna mormonkyrkan vid ett hemligt sällskap med en initierad inre krets som är ensam om att ha full inblick i sällskapets läror. Visserligen meddelar mormonernas tempelritualer inga läror som inte förkunnas i andra sammanhang inom mormonkyrkan. Ritualerna får dock den effekten att de skapar en avgränsad grupp inom mormongemenskapen. Kritiken mot hemlighetsmakeriet bemöter mormonkyrkan med argumentet att templen är öppna för alla som vill inrätta sina liv efter det som krävs för att man skall beviljas tempelrekommendation.
    Mormonerna brukar hävda att deras ritualer till sin karaktär inte är hemliga utan heliga (sacred not secret). De menar också, att en "noggrann läsning av Skrifterna avslöjar att Herren inte talade om allt till alla människor." Jesu ord i Joh 18:20-21 påminner oss dock om att hemlighetsmakeri och evangelium är oförenliga. Aposteln Paulus ord i 2 Kor 4:1-3 visar också att de första kristna var vana vid att evangeliet lades fram "öppet, så att varje människa" kunde bedöma det som förkunnades.
    Främmande för andan i evangeliet är också de vedergällningseder patronerna långt in på 1900-talet fick avlägga under endowmentritualen. Dessa eder innebar att patronerna fick lova att hämnas Joseph och Hyrum Smiths död.
    Hemlighetsmakeriet fungerar inte endast som en skyddsmur, utan blir också ett verksamt instrument för psykisk påverkan av tempelmormonerna. Att säga nej när kyrkan kallar till uppdrag blir näst intill omöjligt för en person som i endowmentritualen under ed lovat att utan förbehåll ge hela sitt liv och alla sina ägodelar till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Följande citat av mormonaposteln Boyd K. Packer visar att generalauktoriteterna är väl medvetna om det tryck de kan utöva med hjälp av tempelriternas eder:

"Det första presidentskapet rapporterar regelbundet till de tolvs kvorum, att när de har kallat en man och hans hustru till att rådslå med dem huruvida eller inte de accepterar en missionskallelse, är det omedelbara svaret 'vi har varit i templet!' Det betyder: vi är i förbundet. Ordet förbund är ett kraftfullt motiverande ord. Det får män och kvinnor och barn att höja sig över sig själva och komma inom räckhåll för celestial upphöjelse."