Inledning
Dr SCHAFF, professor i Mercersburg i Pennsylvanien, säger att i Nordamerika, det radikalaste prostestantiska land, äro protestantismens naturliga sjukligheter på det religiösa och politiska området mest utbildade1). Till sådana sjukligheter räknar han den för några årtionden sedan i Förenta Staterna uppkomna Mormonismen, om hvilken han bland annat säger, att den för honom hörer till de ännu olösta gatorna uti den nyare religionshistorien2). Med sjelfbelåtenhet synas Mormonerne upptaga, att de varda betraktade såsom en "hemlighet", en "gåta" och uti en af sina psalmer jubla de öfver att
"en magisk kraft ledsagar dem
i verlden och i deras hem".3)
Sedan de äfven uti vårt land börjat utsända missionärer, synes det vara af nöden påkalladt att taga närmare kännedom om dem och deras läror. Närvarande lilla skrift åsyftar att lemna ett bidrag till "gåtans" lösning, genom antydandet af källan till den magiska kraft, som uppehåller mormonismen. För det åsyftade målet synes det tjenligt att
2) S s. p. 163.
3) Psalmer og aandelige Sange til Brug for Jesu Christi Kirke af Sidste Dages Hellige i Skandinavien. Femte Udg. p. 203.
4
först till skärskådande framställa mormonernes profet, Joseph Smith.
I.
I början af detta århundrade bodde i Nya England ett par fattiga makar med namnet Smith, hvilka icke egde något stadigt näringsfång, utan beredde sig uppehälle dels genom att lemna arbersbiträde vid landtliga sysslor, dels genom att lefva på lättrogna personers bekostnad, under föregifvande att kunna, genom slagruta och hvarjehanda hemliga medel, mot hederlig betalning upptäcka guldådror och förborgade skatter.1)
Af dessa makar föddes i Sharon i staten Vermont, två dagar före Julen2) 1805 Josef Smith, som sedermera blef mormonernes profet. Då denne såsom gosse uppvexte, vandes han tidigt att deltaga i föräldrarnas yrke att gräfva efter förborgade skatter och flyttade vid tio års ålder med föräldrarne till Palmyra, i provinsen Wayne, i staten New-York, der skattgräfveriet fortsattes.
Redan såsom gosse visade Josef Smith godt naturligt förstånd och qvickhet, men också mycken äregirighet och sjelfförtroende, hvilket understundom urartade till egensinnighet, öfvermod, fräckhet. Bland sina jemnåriga visste han förskaffa sig
2) Orson Pratt, Remarkable Visions. Häraf förekommer en i Danmark utgifven dålig svensk öfversättning, som genom mormonernas missionärer utprånglas i vårt land. Vi följa vid uppgiften af Joseph Smiths födelsedag så mycket heldre mormonernes egna uppgifter, som det är lätt begripligt att, om hans födelsedag infallit den 25 December, såsom Olshausen (kanske genom tryckfel) uppgifver, mormonerne icke skulle underlåtit att draga fördel af den omstänständigheten, att deras profets födelse skulle inträffat på juldagen.
5
anseende icke mindre genom sin inställsamhet än ock genom sin tilltagsenhet. Hans uppfostran blef emellertid under sådana föräldrars ledning så försummad, att han, enligt sine egne anhängares uppgifter, vid sexton års ålder, då han redan var till kroppen utbildad och härdad, endast någorlunda kunde läsa och skrifva, men var mycket klen i räknekonsten. Hans öfriga kunskaper inskränkte sig till det, som han genom umgänge med äldre, föga bildade personer kunde erfara, eller genom läsning af några få böcker kunde inhemta.
Deremot var han utrustad med en stor naturlig talegåfva, hvarigenom han lätt tillvann sig förtroende hos sådana enfaldiga personer, som ej förmådde genomskåda hans dolda afsigter. Väl försökte han vid mognare ålder att genom sjelfstudium afhjelpa bristerna af sin vårdslösade uppfostran, och i sina skrifvelser inblandade han stundom med barnslig fåfänga uttryck, lånade från flera språk1); likväl kom han icke ens derhän att han förmådde med grammatikalisk riktighet behandla sitt eget modersmål, det engelska språket.
Till beredande af sin timliga utkomst trädde Josef tidigt i föräldrarnes fotspår, och öfverträffade dem snart i knep och konster vid det föregifna skattgräfveriet. När han åt lättrogna personer skulle uppsöka skatter ur jorden, brukade han låta gifva sig ett svart får, hvilket han under besvärjelseformler slagtade, men hvars kött och skinn han behöll för egen räkning. På spe sades det derför om hans skattgräfveri, att
6
det inbragte föga guld, men desto mera fårkött1). Vid hans förehafvande fästades emellertid ingen synnerlig uppmärksamhet förr än det började förljudas, att han hade andesyner. Om dessa talade han hemlighetsfullt än med en, ätt med en annan af sina vänner, men lagade dock så, att saken i möjligaste måtto blef bekant. Åtskilliga trodde honom. Dock väckte det uppmärksamhet att han om sina s. k. andesyner berättade på så skiljaktigt sätt, allt efter som hans åhörare voro mer eller mindre vidskepliga.
Den i de Förenta Staterna herrskande oinskränkta religionsfriheten gynnar uppkomsten af den mest brokiga blandning af religionssekter, hvarigenom de mest skiljaktiga religiösa åsigter sättas i omlopp. Huruvida sådant länder till fromma för den enskildes öftertygelse kan sättas i fråga. Åtminstone försäkrar den berömde TOCQUEVILLE, som gjort sig så förtrogen med tillståndet uti de Förenta Staterna, att det väl är otvifvelaktigt att en mängd Amerikanare äro gudfruktige, men mera af vana, än öfvertygelse2).
Så mycket kan man taga för gifvet, att en yngling med vårdslösad uppfostran, uppvuxen i vidskepliga och bedrägliga konsters utöfning, lätteligen kunde under lidelsernas mörka stunder inkastas i tvifvelsmål om huruledes bland sekternas virrvarr någon ledning till frälningens väg kunde finnas.
Vi anse det hafva sin riktighet att Josef Smith, då han vid sexton års ålder började känna något bekymmer om sin själs salighet, likväl, såsom han sjelf säger3), icke vågade
2) Om Folkväldet i Amerika. III: 61.
3) Authobiography of Jos. Smith, uti the Millennial Star, enligt the Mormons, p. 17. 18.
7
förlita sig på menniskors lärdom. Det är icke otroligt, att han, förvirrad af de många religionspartiernas olika åsigter, under tvifvels qval begifvit sig, såsom det uppgifves, till en enslig ort i en skog och der knäböjt och ropat till Herren. Han säger väl att han dervid, enligt Jac. 1: 5, bedit om vishet1).
Men huruvida eller på hvad sätt han derom bedit, kunna vi icke med visshet afgöra. Dock lärer oss Vishetens bok 1: 4 att "vishet kommer icke uti ena arga själ"; och som Josef Smith allt framgent fortfor i sin skalkaktighet, kunna vi icke antaga att hans bön varit af någon genomgripande betydelse för hans lefnad.
Emellertid förmäler den mormonska berättelsen2) att J. Smith, sedan han på den ensliga orten ofta bedit och derigenom besegrat mörkrets makter, af hvilka han anfäktades, såg en gång under bedjandet ett ganska klart och herrligt ljus på himmelen, hvilket närmade sig honom och tilltog i klarhet och storlek, så att, då det nådde trädtopparne, hela skogen vidt omkring var upplyst. Nu väntade han sig att få se trädens löf och qvistar antändas; men sådant skedde icke. Ljuset sänkte sig till jorden och omgaf honom, hvarvid han blef hänryckt af en himmelsk syn och såg tvenne herrliga till anletsdrag hvarandra alldeles lika väsenden, hvilka förkunnade honom att hans synder voro honom förlåtna och att den sanna religionen skulle för honom uppenbaras.
Äfven fick han upplysning om det, som så länge oroat hans själ, nemligen att alla religionssekter bekände sig till mer eller mindre oriktiga läror, som äro Herran en styggelse3), hva-
2) Orson Pratt, Märkvärdiga Syner p. 2.
3) The Mormons, p. 19.
8
dan han, Joseph Smith, icke borde sluta sig till någon af dem. Derpå försvann synen; men hans själ befann sig i en obeskrifligt ljuflig stillhet och frid. Likväl fortfor detta själstillstånd icke länge: han blef åter invecklad i verldens fåfängligheter, hvilket han dock säger sig sedermera upprigtigt ångrat.
Den mormonska berättelsen1) anför vidare att J. Smith den 21 Sept. 1823 åter hade en vision, då honom syntes en herrlig person, en engel, som meddelade honom att Messias skulle uppenbaras och att tiden var inne att det fullständiga Evangelium skulle predikas för alla nationer och att ett folk skulle beredas för det tusenåriga riket. Honom förkunnades att han sjelf var utkorad till ett redskap i Guds hand för utförandet af Herrens underbara afsigter.
Först skulle han i dagsljuset framdraga vissa gamla profetiska skrifter, som hörde till Evangeliet om Guds rike. För honom antyddes den ort, der dessa skrifter under 1400 år legat förborgade. Det var en höjd i provinsen Ontario i staten New-York, nära vägen emellan Palmyra och Manchester, och som då kallades Mount Comorn eller Cumorah, men nu vanligen benämnes Mormon Hill.
Redan följande dagen begaf sig Josef enligt anvisningen till nämnde höjd, började der gräfva och upptäckte på några fots djup en liten kista, gjord af fyrkantiga flata stenar, öfverst betäckt med en rund sten. När han borttagit denna, fann han uti kistan åtskilliga metallplåtar, som sågo ut som guld och voro fullristade med en obegriplig skrift.
Under det han betraktade fyndet, kom den engel, som föregående dagen uppenbarat sig för honom, och sade: "se!"
9
Och när han blickade upp, såg han mörkrets furste med sitt otaliga sällskap. Nu förkunnade engelen Smith att han måste vänta med den himmelska skattens upptagande, och det var först efter fyra år eller den 22 Sept. 1827, som urkunden lemnades i hans händer.
Plåtarne voro tunna, ungefär 8 tum långa, 7 tum breda, med trenne ringar i ena kanten ihopfästade till en bok af ungefär 6 tums tjocklek. När han från deras förvaringsort framtagit plåtarne, framhoppade ur stenkistan, der de legat, en groda, hvilken genast antog gestalt af mörkrets furste, som anföll honom och frånryckte honom plåtarne. Men stärkt genom öfvernaturlig kraft kämpade J. Smith mot mörkrets furste och återtog sin skatt.
Vid samma tillfälle säger han sig hafva funnit uti den lilla stenkistan ett instrument, som han kallade Urim och Thummin, med den egenskap att aflägsna, förflutna eller tillkommande ting kunde derigenom skådas. Med tillhjelp af detta instrument påstod han sig hafva fått reda på guldtaflornas inskrifter och dem öfversatt. Instrumentet skulle, enligt hans egen uppgift, utgjort tvenne ädelstenar, sammanfästade med metallbågar ungefär såsom ett par glasögon.1)
Vi hafva nu anfört det hufvudsakliga af mormonernes egen berättelse angående fyndet af de föregifna
10
guldplåtarne. Men huru kom väl Smith på den tanken att sammansätta en sådan historia till menniskors förvillande? Hans granne, Peter Ingersol, en trovärdig man, vid domstol hörd på ed, har derom afgifvit följande vittnesmål.1) Uti ett förtroligt samtal hade Ingersol en gång frågat J. Smith, huruledes han kommit på historien om guldtaflorna? Smith hade dervid erkänt att saken var endast en spekulation, hvartill anledningen yppades sålunda: när han en gång under hösten 1827 vandrade genom skogen efter en dugtig regnskur, hade han der funnit en mängd vacker, af vattnet renspolad sand.
Deraf hemtog han en qvantitet uti ett knyte. Vid hemkomsten fann han hela hushållet till bords, och alla voro nyfikna att få veta hvad han hade uti knytet. Då de bestormade honom med frågor derom, och han i det samma erinrade sig det rykte, som då gick i norra delen af staten New-York, om en gyllene Bibel, som sades vara funnen i Canada; så svarade han helt allvarsamt, att han uti knytet hade den gyllene Biblen, hvarom han förut med dem talat.
Till hans egen förvåning hade nu allesammans trott honom, hvarvid han då tillaggt, att utom han sjelf kunde ingen se guldbiblen och blifva vid lif; likväl, om de sådant önskade, skulle han gerna framtaga och visa dem densamma. Derpa hade de alla flytt ur rummet. "Nu har jag", så hade han slutat, "det dumma folket fast i snaran, och vill genomföra mitt skalkstycke".
Fann nu J. Smith ibland sin obildade omgifning åtskilliga, som trodde hans uppgift angående fyndet af guldbiblen, så invecklade deremot detta föregifna
11
fynd honom i en ganska kinkig belägenhet. Folkhopar belägrade hans bostad, så att han med nöd slapp undan obehagliga uppträden. Det svåraste för honom var likväl att af det föregifna fyndet kunna åstadkomma en bok, som någorlunda motsvarade menighetens väntan, och hvarpå han såsom föregifven profet skulle kunna stödja sina ytterligare planer.
Dertill syntes erfordras en icke ringa talent, äfvensom materiela tillgångar. Till en början visste han dock att skaffa sig penningemedel på det sättet, att han vände sig till Martin Harris i Palmyra, en välbehållen borgare, som var en religiös svärmare, hvilken redan varit Qväkare, Methodist, Baptist och Presbyterian, och som var desto benägnare att omfatta nya trosläror, ju mera utsväfvande de voro. Med denne lättrogne uppgjorde Josef Smith snart sin sak.
Förloppet härvid har han för Peter Ingersol berättat sålunda: "Jag gick till den narren och berättade honom, att en uppenbarelse från himmelen sagt mig, att han, M. Harris, skulle lemna mig femtio dollars till utgifvandet af den gyllene biblen"1). Derjemte hade han för Harris utvecklat de verldsliga fördelar, som de skulle skörda på företaget. Nu slöt sig Harris till Smith för att begynna bearbetningen af de föregifna guldtaflorna.
Dock emedan den sednare ej ville blottställa sig genom sitt dårliga skrifsätt, och emedan Harris var ännu sämre skribent, och då dessutom den anskaffade penningesumman icke kunde bli för ändamålet tillräcklig; så var det nödvändigt att indraga ännu några personer uti hemligheten. J. Smith utsåg dertill en föga bildad skolmästare från sin hembygd, Oliver Cowdery, äfvensom en viss David
12
Whitmer som tycktes blifvit utsedd hufvudsakligen till att förskjuta penningar. Dessa fyra personer1) grepo sig nu an med den gyllene biblens förfärdigande sålunda: Josef, för att icke ens låta sina medhjelpare se de föregifna guldtaflorna, satte sig bortom ett förhänge, tog Urim och Thummim, som skulle öppna honom ögonen, och dikterade derpå för någondera af sina på andra sidan om förlåten sittande medhjelpare.
Naturligtvis var det gemenligen skolmästaren, som förde pennan. Medhjelparne begärde flere gånger att få se de föregifna guldtaflorna, men af lätt begripliga skäl vägrade Josef hårdnackadt, under föregifning att en uppenbarelse uttryckeligen förbjudit honom låta någon se plåtarna2).
Sådant oaktadt beqvämade sig dock hans medhjelpare (såsom vi framdeles finna) att underteckna ett intyg, det de sjelfve hade sett de af J. Smith funna plåtarne. Han sjelf säger härom, att en röst från Herran förkunnade de tre vittnena att de skulle bära vittnesbörd om bo-
13
ken1). Arbetet med den föregifna öfversättningen började i medlet af Maj 1829 och fortgick vid pass ett års tid på det hela laget utan afbrott. Likväl inträffade under tiden att Harris hustru, som alltid varit emot mannens inblandning med Josef Smiths företag, kom öfver vid pass hundrade sidor af den föregifna öfversättningen, och antingen uppbrände eller undangömde dem.
Nu uppstod fråga om ny öfversättning af dessa borttagna blad skulle åter företagas. Josef fann klokast att, under föregifning af en erhållen uppenbarelse2), låta bero vid hvad som skedt var, och utelemnade således ur den gyllene biblen detta stycke. Troligtvis fruktade han att den första öfversättningen kunde finnas i behåll och på ett för honom besvärande sätt framdragas till jemförelse, i fall han företog en ny öfversättning.
Mormons bok eller den så kallade Gyllene Biblen3)
1) The Book of Doctrine and Coven., 32 Sect. 5 §, 106 Sect. 20 §.
2) l. c. 36 Sect. 2 §.
3) The Book of Mormon, translated by Joseph Smith, jun. Third Edition. Nauvoo Ill. 1840. En europeisk upplaga utgafs i Liverpool 1841. På franska har den blifvit öfversatt af Mormonapostlen John Taylor. Genom Erastus Snow utkom 1851 en upplaga på danska: "Mormons Bog. En Beretning, skreven ved Mormons Haand, paa Tavler, efter Nephis Tavler." Emedan det är denna edition, som genom Mormonerna utprånglas i vårt land, hänvisa vi till densamma. Mormons bok är äfvenledes öfversatt på Tyska, Italienska och Havajiska
14
innefattar i sig flere särskilda skrifter1) utgörande en slags efterhärmning af Biblen. Dess historiska innehåll skulle utgöra en berättelse om de öden, som Israels förskingrade stammar genomgått ända ifrån tornbyggnaden i Babel till slutet af fjerde århundradet efter Christus; men det saknar icke blott all historisk sanning, utan äfven sannolikhet, och är affattadt i en stil, som utgör en misslyckad härmning af Gamla Testamentets.
I ett kort sammandrag må här meddelas det hufvudsakliga af Mormonbiblens sagoväfnad.
Efter språkförbistringen i Babel2) förde Herren en Judisk stam, Jarediterne (så kallade efter deras anförare Jared), till Östra Asien, hvarest de ändtligen uppnådde stilla Hafvet. Här befalte dem Herren att bygga 8 lätta fartyg af alldeles egen konstruktion, så att de skulle gå såsom hvalar i hafvet, än ofvanpå, än under vågorna.
Medtagande nödig proviant jemte allehanda djur samt frön till vexter, färdades de i dessa underliga farkoster mot öster, drifna af en vind, som Herren lät blåsa, till dess de efter 344 dagars förlopp lyckligen uppnådde kusten af Norra Amerika, som då utgjorde en obebodd vildmark. Här nedsatte de sig, uppodlade landet, bygde stora städer och förkofrade sig till en mäktig och upplyst nation. Mellertid afföllo de mer och mer från Herran och då
1) De särskilda böckerna bära namn efter föregifna Amerikanska patriarker och profeter, neml. Nephi, Jacob, Enos, Jarom, Mosias, Alma, Helaman, Nephi d. y., Mormon, Ether och Maroni.
2) Mormons Bog, p. 143, 523 ff.
15
alla hans varningar voro fåfänga, mognade de till sin undergång. Efter långa strider mellan furstar, som täflade om thronen, utrotades hela Jareditiska folket, sedan uti den yttersta fejden två millioner kraftfulle män blifvit slagne tillika med deras hustrur och barn1). Blott deras siste profet, Ether, räddade sig2) undan blodbadet, skref deras heliga urkunder på gyllene taflor och nedlade dem på en viss plats, hvarest de sedan påträffades af sednare judiska invandrare. Efter Jarediternas undergång blef hela den kontinenten för en tid öde.
En ny judisk invandring befolkade åter Amerikanska landet. Under Konung Zedekias regering utvandrade de siste af Josefs stam (Lehi med hustru och fyra söner, Laman, Lemuel, Sam och Nephi jemte deras hustrur) ifrån Jerusalem för att enligt Guds befallning undfly stadens förestående ödeläggelse3).
De tågade först genom öknen till Östra kusten af Röda Hafvet, vandrade sedan omkring i Asien under 8 år och anlände slutligen till hafvet Irreantum, hvaröfver de färdades på ett efter Herrans anvisning bygdt skepp, försedt med kompass4) och landade i Sydamerika, i Chili5). De voro i besittning af den H. Skrift, neml. Moses Böcker, Judarnes historia intill Zedekias regering och de heliga Profeternas förutsägelser ända till Jeremias, i hvars dagar de lemnade Jerusalem6).
När Judarne fördes i den Babyloniska fångenskapen, tio år efter Lehis utvandring, uppbröt från Je-
2) Mormons Bog p. 553.
3) Mormons Bog p. 8.
4) Mormons Bog p. 41, 42, 319.
5) Skandinaviens Stjerne, Organ for de Sidste Dages Hellige VI: 363.
6) Mormons Bog p. 10.
16
rusalem en annan, talrikare skara utvandrare, Zarahemlas folk1) (större delen af Juda stam), och seglade likaledes öfver Stilla Hafvet samt landade på Nordamerikas vestra kust. Zarahemlas folk och Lehis efterkommande voro länge för hvarandra obekanta; sedermera kommo de dock i beröring med hvarandra. Under tiden hade dock Lehis efterkommande delat sig i tvenne folk, Nephiter och Lamaniter2).
Dessa sednare, som utbredt sig öfver en stor del af Sydamerika, hade uti ondska och afguderi förderfvat sig och derför till straff blifvit mörka till färgen3). Nephiterne, som deremot jemförelsevis voro rättskaffne, hade fått behålla sin hvita hy, ehuru de nedsatt sig i det heta Centralamerika. Begge folken gjorde stora vandringar och bemödade sig att draga till sig många af de sednare invandrarne. Mellan Nephiter och Lamaniter rådde mycken fiendskap.
Långt före Christi födelse blefvo de af Ether förborgade gyllene taflorna funna af Lehis efterkommande, och med hjelp af gåtlika stenar4), "Urim och Thummim," öfversatta på Nephitiska. Profetior om Christi födelse, lidande och död jemte de derpå syftande järtecknen voro redan af Nephi förkunnade. Amerikas folk, heter det ibland annat, underrättades om Frälsarens födelse genom tecken på himmelen.
Ehuru solen var nedgången, blef det likväl intet mörker, utan det var ljust som om middagen, under den natten, som föregick Jesu födelse. Och det skedde äfven att en ny stjerna visade sig5). Under Frälsarens lidande och död på korset rasade i Amerika ett
17
förfärligt oväder med ljungeldar och jordbäfning, hvarigenom en del af Nephiterna och större delen af de gudlösa Lamaniter dödades. Under tre dagar hvilade öfver landet ett ogenomträngligt mörker, till dess det vid Christi uppståndelse åter ljusnade. För dem, som icke förgingos under de förfärliga naturtilldragelserna, och som dervid gjort bot och bättring, uppenbarade sig Christus lekamligen.
Hvar och en af den folkmängd, som vid ett visst tillfälle församlats för att skåda honom, fick särskildt gå fram och sticka sin hand i hans öppnade sida och undersöka såren1). Sedan Jesus hållit hvarjehanda förmaningstal utvalde han i Amerika 12 lärjungar2), hvaraf tre ännu lefva och aldrig skola dö3). Genom dessa lärjungar gjordes christendomen känd i alla Amerikas länder; men den blef der, liksom uti gamla verlden, sedermera åter förderfvad.
Lamaniter och Nephiter bekrigade hvarandra oupphörligt. Slutligen kom det till en afggörande kamp mellan båda folken. Dervid trängdes Nephiterne undan ända till höjden Cumorah, hvarest de, år 384 eft. Chr., med qvinnor och barn blefvo samtligen nedergjorda4), så att endast 24 återstodo. Bland dessa räddade befunno sig profeten Mormon och hans son, Maroni.
Den förre gjorde ett utdrag ur förfädernas heliga urkunder och inristade det på metallplåtar. Efter honom fortsatte sonen sedan berättelsen ännu några årtionden och nedgrof sedan plåtarna år 424 på den heliga höjden
2) Mormons Bog p. 478.
3) Mormons Bog p. 493, 494. Dessa trenne Apostlar lefva ännu lekamligen på jorden. Skand. Stjerne, VI: 363.
4) Mormons Bog, p. 512, 513. När de der uppgifna skaror sammanräknas, befinnas de slagne utgöra 230,000. Genom tryckfel fattas hos Olshausen en nolla.
18
Cumorah, hvarest Josef Smith säger sig hafva funnit dem 1827.
Denna till en längd af omkring 570 tätt tryckta sidor utspunna saga är späckad med religiösa och moraliska betraktelser, profetior om den kommande profeten Josef (Smith) icke att förtiga.
Stilen är ojemn, så att redan deraf kan slutas att flere författare arbetat på den så kallade öfversättningen. Och såsom vanligtvis är händelsen med understuckna oäkta skrifter, röjer Mormons bok en sträfvan att genom öfverdrifter öfverbjuda den enkla sanning, som den Heliga Skrift innehåller1).
Ehuru visserligen Mor-
19
monerna påstå att de uppfyllas med outsäglig fröjd vid läsningen af Mormons Bok1), är dock den boken i sitt helhet, för icke-mormoner, lika så tråkig, som orimlig, hvadan den icke förtjenar någon i enskildheter genomförd granskning. Här kan vara nog att anmärka, att Nya Testamentets uttryck finnas mångenstädes begagnade uti de delar af boken, hvilka föregifvas vara författade långt före Christi födelse; att kompassen säges begagnats af Jared många hundra år tidigare än den blef uppfunnen ; att personer framställas såsom lefvande och verkande hundradetals år innan de blefvo födde, o. s. v.
Dessutom är den af J. Smith föregifna öfversättningen af Mormons bok full af grofva grammatikaliska fel2), hvilket gifvit anledning till den anmärkning, att den ande, hvars inspiration J. Smith åberopar, icke varit mäktig det engelska språket.3)
Det anförda torde vara nog för att antyda Mormonbokens beskaffenhet.
Josef Smith insåg mellertid att en bok af sådan beskaffenhet, som den s. k. Gyllene Biblen, icke kunde påräkna något obetingadt erkännande. Derför införde han främst uti nyssnämnde bok tvenne intyg. Det första, undertecknadt af de tre medarbetarne vid
1) Orson Pratt, Evangeliets sande Grundsætninger, p. 13.
2) The Mormons, p. 30.
3) Olshausen, p. 24.
20
öfversättningen, Oliver Cowdery, Dav. Whitmer och Mart. Harris, försäkrar i svulstiga ordalag, att nämnde personer genom Guds nåd sett de taflor, som innehålla denna urkund; vidare att de veta, det taflorna genom Guds gåfva och kraft blifvit öfversatta, ty Guds röst hade dem detta uppenbarat; och slutligen att en engel kommit från himlen och laggt taflorna framför dem, så att de kunde skåda taflorna jemte inskriften derpå.
Det andra intyget är undertecknadt af Josef Smiths fader och tvenne broder, samt fyra af familjen Whitmer, jemte en, som kallar sig H. Page, hvilka försäkra att J. Smith, jun., visat dem taflorna, hvilka liknade guld, och att de med sina händer vidrört alla de blad, som J. Smith öfversatt, samt sett det, som derpå stod inristadt.
Vid dessa vittnesintyg är först att anmärka, det Josef Smiths närmaste fränder icke kunna gälla såsom ojäfviga vittnen uti hans sak. Vidare bör icke förbises att ibland vittnena påträffas icke mindre än fem af familjen Whitmer, med hvilken, såsom af mormonernas egna skrifter kan inhemtas, Josef Smith, lefde på den förtroliga fot, att han i Whitmerska huset i Fayette brukade en tid hafva sina religiösa sammankomster, och förebar sig der hafva fått flere uppenbarelser, samt der fått tillsägelse om sin blifvande ordination såsom "äldste" i den kyrka, som han då höll på att bilda1).
Märkvärdigt är det emellertid att Whitmerska familjen är för icke-mormoner alldeles obekant, och att man icke kunnat uppspana den minsta ledtråd förforskningen efter Whitmernes karakter och förehafvanden, sedan deras namn finnas tecknade
21
bland Mormonbokens vittnen1). Men om man, sedan man känner hvad redan om Mormons bok blifvit anfördt, skulle vara tveksam om hvad man borde tänka angående de personer, som lånat sig till att bevittna densamma; så har Josef Smith sjelf dragit försorg att tvifvelsmålen måtte skingras.
Sedan han uppträdde med anspråk såsom profet, vedergällde han de tre första af Mormonbokens vittnen på det sättet, att han upphöjde dem till Apostlar i sin kyrka. Sedermera har han beträffandes det främsta vittnet, Oliver Cowdery, nödgats sjelf intyga den mannens opålitlighet i handel och vandel. I en så kallad uppenbarelse i Nov. 1831 säger han sig hafva fått från Herran meddeladt, att det icke vore klokt att anförtro Oliver Cowdery att föra penningar till Zions land, så framt icke någon redlig och pålitlig man följde honom2). Och profetens egen broder klagar, att både han sjelf och hans fader blifvit prejade af nämnde Oliver Cowdery3).
Hvad deremot Martin Harris beträffar, så känna vi honom redan såsom en lättrogen och vidskeplig narr, och Josef Smith har sjelf om honom nödgats fälla ganska förklenande intyg, då han ibland annat säger: Det finnes negrer med hvit hud lika väl som sådane med svart.
Grames Parish, äfven som Martin Harris m. fl. äro så djupt under förakt, att en bekantskap med dem skulle för en hederlig karl vara ett allt för stort offer4).
Vid den söndring, som 1838 inträffade bland Mormonerne, nödgades Josef Smith alldeles förneka åtskilliga ibland sina äldsta anhängare, och bland dem just Oliver Cowdery och Martin Harris samt
2) The Book of Doctrine and Covenants, 28 Sect. 1 §.
3) The Mormons, p. 83, 84.
4) Elder's Journal, åberopad i The Mormons, p. 34.
22
Sidney Rigdon, en i mormonismens hemligheter djupt ingripande man. Denne sistnämnde, som en lång tid utgjorde profetens närmaste man, har intygat att mormonapostlarne Oliver Cowdery, Dav. Whitmer med flere andra mormoner sällat sig till ett band af industririddare, tjufvar, lögnare och skälmar af värsta slaget i afsigt att bedraga de helige1).
Hvad nu blifvit antydt om de personer, som lånat sig såsom vittnen för att bestyrka äktheten af Mormons bok, torde vara tillräckligt upplysande, och vi torde få vända ryggen åt dessa vittnen, för att laga kännedom om vittnen af annan beskaffenhet uti denna sak.
I laglig ordning hafva nemligen flere än 60 vittnen blifvit på ed förhörda2) för att gifva upplysningar rörande Mormonbokens uppkomst. Anledningen till en sådan undersökning inför domstol var den, att straxt efter Mormonbokens utgifning åtskilliga personer vid dess läsning började här och der upptäcka en gammal bekantskap. Det resultat, hvartill den lagliga undersökningen förde, är i korthet följande:
I början af detta århundrade lefde i Nya England, New-York och Pennsylvanien en man Salomon Spaulding, hvilken född i Ashford i Connecticut, hade i Dormouth-College erhållit en lärd bildning och först blifvit prest, men sedan försökt sig i hvarjehanda yrken.
Då denne bodde i New-Salem, hvarest i granskapet finnes en mängd vallar och skansar, ur hvilka fornlemningar, som ansagos härröra från en utdöd folkrace, uppgräfdes; så föll han på den tanken att sammanskrifva en historisk roman, som hade till föremål utredandet af den då gängsne frågan om Indianernas
2) Olshausen, Geschichte der Morm. p. 25.
23
ursprung. I detta verk, som han kallade "det funna manuskriptet," lät han amerikanska landet blifva koloniseradt af Lehi, Jafets son. Lehis efterkommande, hvilka han benämnde Jarediter, lät han (såsom ock händelsen är med Mormons bok) utbreda sig öfver hela Nordamerika.
I Central-Amerika lät han dem vara anläggare af städer och fästen, hvilkas ruiner ännu finnas. Vidare lät han Nephi föra en stor del af de tio, genom Salmanassar tillfångatagna, Israels stammar till Amerika, hvarest de förkofrade sig till tvenne betydliga nationer, Nephiter och Lamaniter, hvilka ofta lågo i fejd med hvarandra, och år 420 efter Chr. lefvererade hvarandra en så blodig slagtning, att af Nephiterna blott Maroni blef öfrig vid lifvet.
Denne upptecknade sin stams historia och nedgräfde den vid Conneaut i Ohio, hvarest sedermera Spaulding föregaf sig hafva återfunnit den i det nittonde århundradet. Detta utgjorde i korthet innehållet af Spauldings roman, enligt deras vittnesbörd, hvilka hört den sig föreläsas. Och sådane voro flere, emedan författaren brukat läsa sitt manuskript för sina bekanta.
År 1812 hade Spaulding lemnat sitt manuskript till Pattersons och Lamdins bokhandel i Pittburg, då fråga uppstått om dess utgifning på trycket. Utgifningen kom ej till stånd, men manuskriptet stadnade hos bokhandlarne. Emellertid dog Spaulding sjelf af tvinsot och äfven den ene af bokhandlarne afled, och den andre visste icke hvad det blifvit af "det funna manuskriptet".
Men Sidney Rigdon, som först till yrket var sättare, och sedan blef prest (och redan före Mormonbokens utgifning var bekant med Josef Smith, och som genom sina predikningar förberedde folket på mormonismen, samt slutligen sjelf spelade en så stor rol såsom Josef Smiths när-
24
maste man) hade stått i förbindelse med Pattersons och Lambdins boktryckeri. Detta lärer vara en afgjord sak, ehuru Sidney Rigdon alls icke vill vidgå sådant.
Genom denne Sidney Rigdon synes Josef Smith fått kännedom1) om Spauldings "funna manuskript". Spauldings enka och broder jemte flere andra vittnen, hvaribland Henry Lake, som ofta hört Spaulding föreläsa sitt "manuskript" hafva intygat att hufvudinnehållet af det historiska ämnet uti Mormons bok är det samma, som uti Spauldings roman2), fastän J. Smith deruti inflickat religiösa och moraliska betraktelser, och dervid icke förgätit att intaga profetior om sig sjelf3) och mormonboken4).
Sådan är uppkomsten af Mormons bok!
Den 6 April 1830, då tryckningen af Mormons bok näppeligen var fulländad, påstod sig Josef Smith genom en uppenbarelse5) vara insatt till Herrens Apostel och stiftade sin kyrka i Manchester i staten New-York. Hon utgjordes i början af blott sex personer: profeten sjelf, hans fader och tvenne bröder, skolläraren Oliver Cowdery och en sjette medlem, som än uppgifves hafva varit profetens egen hustru, än åter Martin Harris.
Upptagandet i den nya kyrkan skedde genom ett nytt dop, ett fullständigt neddoppande i vatten. Redan förut, d. 15 Maj 1829, skulle en engel, Johannes döparen, som handlade under ledning af Petrus, Jakobus och Johannes, hafva invigt Josef Smith och Ol. Cowdery till Aarons presta-
2) Olshausen, Geschichte der Morm. p. 26-29. The Mormons, p. 24-27.
3) Mormons Bog, p. 59, 60.
4) Mormons Bog, p. 103, 104, 144.
5) The Book of Doctrine and Cov. 2 Sect. 1 §; 46 Sect. 1 §.
25
döme1) och gifvit dem befallning att döpa hvarandra, hvarvid Josef först döpte Cowdery och vardt derpå sjelf af honom döpt2). Sedermera blefvo de genom Petrus, Jakobus och Johannes, som ega det Melchisedekska prestadömets nycklar3), ordinerade till Apostlaembetet4) hvarefter de ordinerade hvarandra till "Äldste." Sedermera utbildades jemte det lägre eller Aaroniska prestadömet, äfven det högre, det Melchisedekska, så att det blef ibland Mormonerna en hel kedja af presterliga värdigheter5).
Nu började Josef Smith såsom profet uppträda, predikade i Manchester och tillgränsande trakter, döpte och tillsatte äldste. Till egentliga sätet för sin kyrka valde han först Fayette, en obetydlig ort i provinsen Seneca i staten New-York. Det gick likväl i början långsamt med kyrkans tillvext: under de fyra eller fem första månaderna värfvades endast 40 medlemmar.
Den förste proselyten af någon betydenhet, som det lyckades mormonprofeten att göra, var Parley P. Pratt, en berömd Campbelliterpredikant, lycklig talare, med poetiska gåfvor. Denne man ansågs då ega ett fläckfritt rykte och hans verksamhet har mycket främjat mormonismens framgång6).
Nu utskickades missionärer till Western. Synnerligen var afsigten att vinna Indianerna, hvilka mormonprofeten förklarat för afkomlingar af de förströdda Israels
2) The Millennial Star III: 148, enligt The Mormons, p. 20, 21.
3) The Mormons p. 21.
4) Skandinaviens Stjerne VI: 259.
5) Andra Afdelningen i Covenants and Commandments handlar om prestadömet. Ur the Millennial Star finnes i Skand. Stjerne VI: 257-262 en öfversigt öfver prestadömets successiva utbildning bland mormonerna.
6) Parley P. Pratt mördades d. 14 Maj 1857.
26
stammar. I Kirtland i Ohio rönte missionärerne en sådan framgång att mormon-kyrkan derstädes redan på våren 1831 räknade ett tusende medlemmar. Denna framgång berodde derpå att den af oss redan förut nämnde Sidney Rigdon, som der var Baptistpredikant, och med yppig inbillningskraft förenade en stor öfvertalningsförmåga, öfvergick till mormonismen och förde med sig större delen af sin hjord.
Nu1) blef Sidney Rigdon profetens närmaste man och anstäldes såsom "uppenbarelsens uttydare," hvarigenom han fick hufvudsaklig inflytelse på bestämmandet af de mormonska lärobegreppen2) och skref åt mormonprofeten3). Nu flyttade J. Smith på Pratts och Rigdons råd sin kyrka ifrån Fayette till Kirtland, under föregifning af en gudomlig uppenbarelse.
Kyrkan i Kirtland kallades nu Shinehah eller Shinahar och utbildades i början med stor vidskeplig liflighet. Många af dess medlemmar inbillade sig besitta undergörande krafter och kunna tala på främmande tungomål. Några lupo dag och natt i skogen och gåfvo ifrån sig obegripliga läten, som de föregåfvo vara indianska talesätt. Andra fingo konvulsioner, vältade sig på marken, funno stenar, på hvilka, enligt deras tanke, inskrifter genom ett under uppkommo och åter försvunno.
J. Smith insåg snart att detta öfverdrifna svärmeri skulle bringa hans lära uti dåligt rykte och att om profetiska gåfvor tillerkändes alla, skulle hans eget anseende såsom profet förstöras. Han predikade
2) Olshausen, p. 32.
3) The Book of Doctrine and Cov. 11 Sect. 5 §.
27
derför och rådde till måtta och sans, sedan utfärdade han en proklamation och förklarade, under åberopande af en uppenbarelse, att dessa inspirationer voro djefvulens verk. Derefter upphörde detta slags inspirationer och folket, som förut försummat sina sysslor, återvände till sitt arbete1).
J. Smith sjelf fortfor emellertid att vid sina tilltag åberopa gudomliga uppenbarelser2) och föregifva
2) Här må anföras några exempel huruledes J. Smith bemantlade sina företag med föregifna uppenbarelsers helgd. Han påstår i Covenants and Commandments (44 Sect.) att Herren gifvit befallning, det Martin Harris skulle använda sin egendom till Mormonbokens tryckning; och att Herren likaledes gifvit befallning icke blott om tempelbyggnad och tionde (Sect. 42. 84. 107.) samt fattigvård (Sect. 89.), utan äfven en om uppbyggandet af ett hus åt Josef Smith (61 Sect. 3 §.) och ett hotell, åt hvilket Herren skulle utlofvat evigt bestånd (103 Sect. 9. 18 §§); ja, Herren skulle till och med nedlåtit sig att i tvenne särskilda uppenbarelser bestämma angående ett par krambodar, huruvida de skulle afyttras eller bibehållas (20 Sect. 12 §, 21 Sect. 5 §.). Äfvenledes förekomma så kallade uppenbarelser i afseende på hvarjehanda penninge-bestyr (85 Sect. 7 §, 99 Sect. 12 §.) och andra lumpna saker. I afseende på ekonomien är med slughet beräknadt att på samma gång både rikta kyrkan, och så vid henne fästa proselyter, att de sedan icke gerna skola kunna skilja sig från henne genom affall. Så heter t. ex, uti en föregifven uppenbarelse (20 Sect. 13 §) att den, som sänder skatter till Zions land, skall erhålla en arfvedel i denna verlden och derjemte en belöning i den tillkommande verlden. - Proselyter, som i mormon-samfundet upptagas, skola icke blott betala tionde (107 Sect.), utan deras förmögenhet och inkomster öfver ett visst belopp skola insättas uti skattkammaren, ur hvilken de sedermera blott efter styrelsens samtycke få uttaga det för dem behöfliga (99 Sect. 12 §.), Men affällingar återfå icke hvad de lemnat till kyrkan (23 Sect. 1 §.). - På detta sätt måste affällingar bli alldeles utblot-
28
sig vara i besittning af undergörande krafter. Hans planer syntes nu i allmänhet krönas med sådan framgång att han vågade, under föregifvande af honom meddelade uppenbarelser, förordna dels att han sjelf skulle "lefva af kyrkan", dels ock att hvar och en mormon skulle åt kyrkan öfverlemna en betydlig del af sin förmögenhet till en gemensam skatt.
Han dref ett förfärligt gyckelspel med sina föregifna undergörande gåfvor att bota sjuka, utdrifva djeflar o. s. v., och om, såsom ofta var händelsen, saken tog en dålig vändning, så sköt han derför skulden på andras otro.
Såsom exempel på hans beteende vilja vi här anföra ett af hans upptåg i Kirtland, då han skulle gå på vattnet. När tiden var inne att förrätta detta föregifna underverk, begaf han sig vid pass kl. 11 e. m. till en liten ström åtföljd af en ofantlig folkskara, gamla och unga, män och qvinnor, trogna och otrogna.
Det var en ljuflig månskensnatt, allt tyst och stilla; folkhopen hördes knappt andas, under det att en "äldste" höll en kort, men brinnande bön om den Allsmäktiges beskydd för hans tjenare Josef. En roddare i en liten båt väntade på en vink af mormon-profeten, hvilken, då det högtidliga "amen" ljöd från brödernas läppar, steg uti båten, rodde först några slag hit och dit, och sedan tillbaka, till dess båten höll ungefär midt i floden framför det stället, hvarifrån den först satt ut från landet.
Då reste sig Josef, lyftade blickar och händer till himlen och bad sålunda: "Allvisaste Skapare, se ned på din tjenare och välsigna
29
honom: ty du har sagt, att om vi hafva tro såsom ett senapskorn, så kunna vi försätta berg. Och såsom du sände ditt folks ledare till Pharao med makt att förrätta underverk, så har du äfven sändt din profet Josef till denna församling. Bröder, J som hafven ögon att se, betrakten mig!"
Så sägande steg han ur båten, och till folkmassans förvåning lyckades han att gå på vattenytan. Men han hade gått blott några få steg, innan tyngdskraften rubbade hans jemnvigt och han störtade hals öfver hufvud midt i strömmen. Han samm då till stranden och, uppkommen på landet, hade han den klippskheten och djerfheten att säga folket, att just vid det ögonblicket svek deras tro, och så framt de icke hade tro, ville Gud icke göra honom skicklig att gå på vattnet.
Sanna förhållandet var emellertid det, att just vid det ögonblicket, då han störtade i strömmen, hade han kommit till det stället på den för detta ändamål inrättade fotbryggan, hvarest fattades en planka, hvilken någon person, som på förband kommit underfund med hemligheten, hade borttagit.
Plankor hade nemligen blifvit på bockar laggda ungefär en half tum under vattenytan, så att de ej kunde synas från stranden. När Smith uppkommit på landet, log folket, som var angeläget att få reda på hemligheten, båten, under det att han, som ej var hugad att vara tillstädes, när en sådan upptäckt gjordes, smög sig undan och skyndade hem.
Han hade dock icke länge varit der, förr än han af mobben rycktes ur sin säng ut på fältet och på amerikanskt vis tjärades och fjedrades1). Enligt andra källor synes dock denna mot mormon-profeten af mob-
30
ben förofvade våldsamhet böra hänföras till ett annat tillfälle, då äfven Sidney Rigdon blef tjärad och fjedrad1).
Under det att mormon-profeten sjelf sålunda verkade i Kirtland, inlupo till honom så gynnsamma underrättelser från de till Western utsända missionärerna, att han fann för godt att förflytta hufvudsätet för sitt kyrka till Independence i provinsen Jackson i staten Missouri. Der utsåg han sig en ort, som han kallade berget Zion, der det stora templet skulle byggas, och profeterade deråt en evig framtid 2).
Men i den mån, som medgången der gynnade mormonerna, blefvo de öfvermodige, och låto förstå att de tänkte utvidga sig der i landet och fördrifva hedningarna eller dem, som icke voro mormoner. Emellertid funno landets gamla innevånare icke rådligt att bida till dess mormonerne hunno blifva så mäktiga, utan fattade i Juli 1833 det beslut, att mormonerne skulle förfoga sig bort ur provinsen Jackson och tillsluta boktryckeriet, hvarifrån "mormon-stjernan" tilgafs.
När mormonerne begärde uppskof, vägrades sådant, deras boktryckeri, som föregafs hafva blifvit efter en gudomlig uppenbarelse inrättadt3), jemnades med jorden, deras der varande biskop Padrige [sic, ska vara (Edward) Partridge] tjärades och fjedrades, och de sjelfve tvungos utfästa sig att före våren 1834 lemna det landskapet.
Under det mormonernes sak så våldsamt aflopp i Missouri, bemödade sig deras profet att i Kirtlands granskap göra proselyter och förbättra sitt kyrka, hvilken han i Maj 1834 gaf ett nytt namn: "de ytter-
2) Doctrine and Covenants 4 Sect. 1. 2 §§.; 27 Sect. 1.; 66 Sect. 9 §.
3) Doctrine and Covenants, 27 Sect. 5 §.
31
sta dagarnas heliges kyrka". När han fått sitt tempel i Kirtland så pass färdigt att det kunde invigas, gjorde han der det vådliga försöket att åt sina mormoner utdela en stor myckenhet vin och starka drycker, som af honom invigdes och derigenom skulle betagas sin berusande kraft.
Men dryckerna låto ej genom Smiths invigning förändra sin beskaffenhet, utan följden blef naturligtvis den, att många mormoner blefvo berusade och oväsen uppstod i sjelfva templet1). Mormonerne söka gifva denna förargliga tilldragelse ett helt annat sken.
Josef sjelf påstår att vid det tillfället icke blott han sjelf såg templet fullt med englar, utan äfven att många sågo englasyner, andra talade i tungomål, och det blef larm i templet, emedan profetians gåfvor föllo på många. Folket från granskapet lopp till, emedan det såg ett klart ljus såsom en eldspelare hvila öfver templet och ovanliga ljud hördes der inne2).
Mormon-profeten inlät sig äfven i handels-spekulationer och inrättade i Kirtland ett handelshus, hvars firma först ätnjöt godt förtroende, men snart råkade i penninge-förlägenhet, då han inrättade en bank, hvilket allt slutade med bankrutt och gaf anledning till beskyllningar för bedrägeri.
Största delen af de från Independence fördrifna mormoner hade slagit sig ned i Far West i provinsen Caldwell. Men äfven der råkade de snart i missfälligheter med de der förut varande innevånarna. Åtskilligt pack hade också samlat sig till mormonerne.
Äfven funnos åtskillige affällingar ibland dem sjelfva. För att nu möta alla dessa fiender, tillgreps ett förfärligt medel: det inrättades ett hemligt sällskap, "the
2) Deseret News, 16 October 1852. Skandin. Stjerne VI: 205-207.
32
Big Fan" (den stora veftan), hvars medlemmar kallades Daniter, men vanligen benämnas "förstörande englar" destroying Angels. Dessa hade sina igenkänningstecken och voro genom ed förpligtade att i allt visa en blind lydnad för mormon-kyrkans presidentskap, fördrifva eller obemärkt undanrödja alla för kyrkan skadliga personer samt från Far West aflägsna de misstänkta. Huru långt Daniterne sträckt sin hemlighetsfulla, förfärliga verksamhet är omöjligt att utreda. Men sjelfva mormonerne medgifva att personer plötsligt försvunnit genom "the Big Fan".
Under de misshälligheter, som egde rum mellan innevånarne i Missouri och mormonerne, skredo desse sistnämnde i Augusti 1838 vid en val-förrättning i Gallatin till våldsamheter. Under de derigenom uppkomna stridigheter dödade mormonerne några man af den beväpnade milisen. Då brast stormen lös mot mormonerna, hvarvid de hemsöktes med omenskliga grymheter, somlige nedergjordes och de öfrige fordrefvos från hus och hem.
Det var synnerligen under det Lillburn Boggs var guvernör i Missouri, som förföljelserna rasade. Mormonernes belägenhet var då så mycket svårare, som de nödgades företaga flyttningen under vintertiden, beröfvade sina egna ledare, - ty profeten jemte några af hans förtrogna hade de varit tvungne att utlefverera till fängsligt förvar.
Under outsägligt elände kommo de emellertid om vintern 1839 till Illinois och slogo sig ned i City Commerce, som då var nästan obebygd. På våren fingo profeten och hans medfångar tillfälle att rymma ur fängelset, samt anlände till City Commerce, hvilken nu började uppbyggas och af mormonerne benämndes Nauvoo.
Der uppblomstrade snart under profetens ledning deras samhälle. Profeten begagnade med mycken klokhet
33
de i Illinois då varande partistridigheter, för att förvärfva för sin nya stad vidsträckta privilegier, och kom sjelf i spetsen för både den lagstiftande och den förvaltande makten, samt hade under sig en beväpnad styrka, hvilken han genom den beryktade Bennett (som sjelf erbjudit sig att vara profetens högra hand) lät militäriskt ordna och öfva.
Så snart omständigheterna medgåfvo, vidtog profeten åtgärder icke blott till landets uppodling, handels och handtverks förkofran, utan äfven till uppbyggandet af ett präktigt tempel i Nauvoo. Till tempel-byggnaden erfordrades icke blott tionde, utan äfven icke obetydliga bidrag.
Missions-väsendet drefs med förnyad liflighet och begagnades ej blott såsom medel för lärans utbredande, utan äfven såsom en utväg att aflägsna oroliga hufvuden och sådana personer, af hvilka profeten befarade missbelåtenhet eller hinder för sina syftemål.
Den som till missionär utsågs måste utan penningar eller utrustning inom tre dagar ovilkorligen anträda sin missions-resa. Tempel-byggnaden börjades 1842 och fortsattes utan att under profetens lifstid hinna fullbordan1). Hierarchien hade profeten redan ordnat.
34
När nu sålunda allt syntes vilja lyckligt aflöpa för profeten, företog han sig att gifva bifall och bekräftelse åt ett påfund, som haft en genomgripande betydelse icke mindre för honom sjelf än för hela mormonismen.
Icke blott i strid med sedligheten, utan ock i strid med Mormons bok1) samt Lärdomens och Förbundens bok2) hade småningom bland mormonerne utbildats läran om de så kallade andeliga hustrurna (spiritual wives). Sidney Rigdon anses såsom upphofsman till denna lära och mormon-apostlen Lyman [Wight] angifves hafva varit bland de förste, som omfattade detta köttets evangelium, och i New-York tog sig flera hustrur.
Först hölls dock denna styggelse såsom en hemlighet, och sjelfva Josef Smith, ehuru han redan vintren 1841-1842 visade benägenhet för denna lära, tyckes en tid hafva skyggat tillbaka för att bekräfta densamma. Omsider uti Juli 1843 föregaf han sig hafva erhållit en uppenbarelse3), som förkunnade honom att det var alla de högre presterna och de öfverste i hierarchien tillåtet taga så många qvinnor, som de kunde underhålla.
I Illinois, der lagarna belade tvegifte med svårt straff, vågade profeten icke offentliggöra denna sin så kallade uppenbarelse, utan styggelsen bedrefs till en tid i hemlighet. Det var först mormon-aposteln Orson Pratt, som var fräck nog att uti en predikan den 29 Aug. 1852 offenfligen försvara månggiftet4). Sedan dess har månggifte bland mormonerne ansetts såsom en rättighet för alla välmående män.
2) 109 Sect. 4 §.
3) Orson Pratt, det celestiale Ægteskab, p. 31, ff.
4) Detta Orsons Pratts föredrag finnes infördt i dess Celestiale Ægteskab, p. 7-30. - När en redan gift mormon vill taga sig en andra, tredje o. s. v. hustru, måste han dertill
35
Under tiden hade på Ex-guvernören Boggs en afton 1842, då han satt i sin kammare, ett skott blifvit lömskt aflossadt, och han derigenom svårt sårad. Hvem som utfört detta nidingsdåd kunde aldrig med visshet utredas. Men då Boggs ådragit sig Mormonernas hat för deras lidanden i Missouri, så föll misstanken på dem.
Åt en sådan misstanke gafs ökad fart, då den beryktade Mormon-generalen Bennett råkade i misssämja med profeten, samt uteslöts ur mormon-samfundet. Bennett sparade då icke sina fordna vänner, utan afmålade profeten i de mörkaste färger.
Boggs lät då verkligen i Juni 1843 anklaga profeten för mord-anslag, och på grund af denna anklagelse blef profeten arresterad, för att föras till Missouri. Men en skara af beväpnade mormoner förde arrestanten tillika med dem, som honom gripit, till Nauvoo, der congress-val förestodo, och val-partierna, för att ej hafva mormonerne emot sigg vid de förestående valen, läto profeten ställas inför en domstol af hans egna affhängare, hvarigenom han blef frigifven. Då
36
sedermera mormonerne genom sin dubbelhet vid valen icke tillfridställde någotdera partiet, blef oviljan emot dem derigenom stegrad. Också började profeten uppföra sig allt mera öfvermodigt, utfärdade förordningar, som gjorde ingrepp i guvernörens rättigheter, uppträdde såsom kandidat till Presidenskapet i Förenta Staterna.
Han utsände öfver 2000 missionärer icke blott för att predika mormonism, utan i synnerhet att derjemte värfva röster för president-valet. Men innan detta val afgjordes, hade J. Smiths timliga lefnadsöde blifvit på ett annat sätt afgjordt. Han hade dragit öfver sig ovilja icke endast genom sin oförskämdhet att eftersträfva den högsta värdigheten i de Förenta Staterne: honom skadade långt mera hans herrsklystnad, snikenhet och lösaktighet, hvarigenom han från sig söndrade åtskilliga af sina anhängare.
Han tillegnade sig uteslutande handlen med vin och bränvin samt med jordlotterna af statens land. Han gjorde äktenskaps ingående beroende af den tillåtelse, som hos honom skulle sökas, och genom hvars beviljande eller förvägrande han tillvällade sig en stor makt öfver familjelifvet.
Den nya läran om de andliga hustrurna började att icke vidare kunna hållas nog hemlig, och fann bland mormonerna sjelfva häftiga motståndare. Profeten tyckes för egen räkning vetat tillämpa denna lära så, att han ej nöjde sig endast med ogifta fruntimmer, utan ville äfven begagna gifta qvinnor såsom sina andeliga hustrur.
Uppseende väckte hans försök i detta afseende mot mormon-predikanten William Laws hustru, äfven som emot D:r Fosters hustru. Derigenom bragtes stormen till utbrott. De förolämpade äkta männen slöto sig tillsammans med några andra, uppträdde offentligen mot profeten. De skaffade sig ett boktryckeri, utgåfvo en tidning "the
37
Expositor" hvaruti de afslöjade protetens hyckleri, tyranniska förfarande och utsväfvande lefverne. I första numret af nämnda tidning infördes sexton qvinnors edliga bekräftelser, att Josef Smith, Sidney Rigdon m. fl. sökt att omvända dem till läran om de "andeliga hustrurna" samt förföra dem under föregifvande att de dertill hade särskild tillåtelse af himmelen.
- Ett sådant skoningslöst afslöjande af hvad som hemligen bedrefs af det "höga rådet", var mera än hvad profeten kunde tåla. Han sammankallade i egenskap af Borgmästare (Mayor) i staden Nauvoo municipal-rådet till öfverläggning angående "the Expositor". Tillgripandet af ett förtvifladt medel syntes nödvändigt.
Ingen legal undersökning, intet förhör eller svaromål kom i fråga. Man beslöt att den nya pressen förklarades för en offentlig skandal, att den fick med militärmakt förstöras jemte alla exemplaren af det utgifna bladet. I följd häraf blef tryckeriet i hast jemnadt med jorden, papper och inventarier uppbrändes, och tryckeristilarne utströddes på gatan. Foster och Law räddade sina lif undan detta upplopp genom flygt till Karthage, hvarest de för det skedda upploppet påyrkade arresterings-order mot Josef Smith och hans broder Hyrum jemte medlemmarne af municipal-rådet och några andra af Smiths anhängare.
Befallning om de åklagades arrestering utfärdades. Men i början vägrade de att underkasta sig. Mormonerna tycktes först äma försvara sig och profeten litade på the Big Fan. Men då hela landskapet hotade att komma i rörelse, funno mormonerna klokast att gifva efter, och de åklagade lofvade att på viss tid öfverlemna sig.
Detta löfte höllo de dock icke, utan profeten flydde med sin broder till Jowa. Detta sätt att rädda sig ur sitt vådliga läge var väl det
38
oklokaste, som han kunde företaga. Massan af mormonerna, var dermed högst missnöjd, och han var i fara att förlora hela sitt anseende. Några af hans vänner reste derför efter honom och förmådde honom att återvända. Mellertid hade guvernören vidtagit den åtgerden att affordra mormonerne de staten tillhörande vapnen.
J. Smith var nu återkommen till Nauvoo. Mormonerne uppgåfvo tanken på motstånd, utlemnade vapnen. J. Smith sjelf tillika med sina med-anklagade inställde sig i Karthage aftonen d. 21 Juni 1844. Der blefvo emot borgen de öfriga anklagade lösgifna, men Josef Smith och hans broder Hyrum qvarhöllos, emedan emot dem en ny anklagelse var ingifven rörande högförräderi.
Profetens ankomst till Karthage hade der satt allt i rörelse. För att upprätthålla ordning kallades trupper under vapen, och Josef Smith jemte hans broder, samt ett par som frivilligt följde dem, blefvo lyckligen inneslutna i der varande fängelse. Men manskapet, som skulle bevaka fängelset, var icke vandt vid militärisk lydnad.
Ett rykte spriddes att myndigheterne spelade under täcke med mormonerna, att man insmuslat i fängelset kläder till fångarne, så att de under förklädnad skulle undkomma, samt att fångarne voro väpnade från topp till tå. Att fångarne voro väpnade hade sin riktighet: det öfriga synes varit ogrundade misstankar. Mellertid företog en beväpnad skara att på eget beråd rycka emot Karthage och storma fängelset.
Vid detta larm försökte de fyra fångarne att tillbakahålla de stormande derigenom att de med förenade krafter höllo igen dörren till fångrummet. Likväl kom dörren då och då att så mycket öppnas, att de anfallande affyrade skott genom öppningen. Profeten hade en sex-pipig pistol, och
39
sköt dermed genom dörröppningen och sårade tre af de anfallande. Men talrikare skott aflossades nu inåt fängelserummet och tillfogade John Taylor fyra sår. Ett skott fällde Hyrum Smith; då sprang profeten ut genom fönstret. Men då detta var ett stycke öfver marken, emedan fångrummet var i andra våningen, skadade sig Josef så betydligt vid fallet, att han icke kunde uppstiga.
Af kringstående banditer blef hans bröst derpå genomskjutet med fyra gevärskulor, k. 5 e. m. d. 27 Juni 1844. Sådan var den föregifne profetens ändalykt, hvilken af hans anhängare aktas såsom en martyr-död, och ganska mycket främjat hans anseende.
Blicka vi nu tillbaka på hans bana, så befinnes den visserligen vara ganska ovanlig. På en tid af något mera än 14 år hade han lyckats grundlägga och ordna ett eget från alla christna sekter afvikande religions-samfund1), med den framgång att det, ifrån att först utgöra endast sex personer, vid profetens död omfattade mer än hundratusen medlemmar, samlade från allehanda folk.
Under det han spelade sin rol såsom profet, grundade och ordnade han sin kyrka äfven i verldsligt hänseende såsom ett blomstrande stats-samfund. Väl gick samfundet i Kirtland och Missouri hastigt till upplösning, men det uppblomstrade i en ny gestalt åter mäktigare i Illinois.
Han sök gifva sitt samfund en utvertes anständig hållning; lättingar och drinkare tåldes der icke; renlig-
40
het sattes närmast gudsfruktan1), och verldsligt arbete sammanblandades med gudstjenst. Offentliga nöjen, sällskaper, baler o. d. börjas bland mormonerne i Herrens namn och genom att påkalla hans välsignelse2). Sjelf beskrifves profeten såsom en gladlynt, umgängsam och munter sälle3). Dock utfalla omdömena om honom för öfrigt mycket olika, allt efter som han bedömes af anhängare eller vedersakare.
Att han i första början utan egen öfvertygelse, blott på menniskors lättrogenhet grundade sin föregifna gudomliga sändning och således medvetet bedrog, det lider intet tvifvel. Sedan synes det händt honom, hvad som stundom händer med bedragare, som länge omgås med sluga planer, att han vardt så gripen af sitt eget bedrägeri, att han omsider trodde derpå, och ansåg sig derigenom gagna menskligheten.
Huru rik och spänstig hans själskraft var skönjes genom mängden och skiljaktigheten af de föremål, som sysselsatte honom. Utom med troslärans och ritualens utbildning sysselsatte han sig med predikande och författade åtskilliga skrifter; han upprättade och vidmakthöll hierarchien, ledde det vidsträckt utbredda missionsväsendet, som under hans sista år bedrefs af inemot 3000 missionärer; han förde uppsigten öfver hela den inre kyrkligt-sociala förvaltningen; ändtligen hade han, i kraft af sina verldsliga befattningar, nästan hela civil- och justitie-förvaltningen och egde såsom general-löjtnant öfverbefälet öfver 3000 man.
I sin stat var han allt i alla4). Ja, han skildras vara på samma gång Guds ståthållare och värdshusvärd - en Jehovas profet och en föraktlig libertin - förkun-
2) Skand. Stjerne VI: 197.
3) The Mormons, p. 117.
4) Olshausen, Geschichte der Mormonen, 104-107.
41
nare af fridens religion och general-löjtnant - herrskare öfver tiotal af tusenden och slaf af egna låga otyglade passioner - rättfärdighetens predikare och en ogudaktig svärjare1). I honom framträdde de skarpaste motsägelser; och sådant oaktadt egde han dock ett underbart inflytande, en makt att draga till sig menniskor och beherrska dem.
Hvadan kom detta underbara inflytande? Och hvilken ställning har väl denne inflytelserike man ursprungligen innehaft? Var det yttre omständigheter, som gynnat honom? Tillhörde han måhända ett mäktigt presterskap eller var han utmärkt genom lärd bildning? Hade lagkunnighet och advokatsbanan, som i Amerika ofta leder till statens högsta embeten, beredt honom tillfälle till utmärkelse? Eller hafva de politiska partiernas vågor upplyftat honom? Var det genom militäriska förtjenster, genom rikedom eller bord som han förvärfvade sig anhängare?
Nej, intet af allt detta! Härstammande från en illa beryktad familj, i sin ungdom ansedd för nästan ingenting bättre än en vagabond och odugling, utan bildning, utan förmögenhet, har han brutit sin bana2) - genom hvilken underbar kraft?
De mormoner, med hvilka jag samtalat, för att försöka återföra dem till vår kyrka, hafva gifvit mig anledning att närmare efterspana upphofvet till den magiska kraft, som uppenbaras i Josef Smiths verksamhet.
I Svensk Kyrkotidning för 1856, p. 347 finnas följande tänkvärda ord: "Mormonismen är Christendomens diaboliska karrikatur. Det är en demonisk enthusiasm, ur hvilken den suger sin näring, det är en demonisk trollkraft, i hvilken dess underbara materiella blomstring har sin grund. Den religiösa
2) Olshausen, p. 107.
42
sagan förtäljer om sådana, som gifvit sin själ i den ondes våld med vilkor, att han skulle förunna dem all jordisk njutning och lycksalighet. Hvad sagan förtäljer om enskilda, synes i mormonismen gå i fullbordan med afseende på ett helt samfund."
Redan hyllande den åsigt, som uttalar sig i de anförda orden, blef jag af mormonerna föranledd att närmare betrakta Uppenb. 13: 18. Uti sina klagomål öfver vår kyrkas förfall anförde mormonerne ibland annat nämnde bibelspråk, hvilket de ansågo innehålla en profetia om vår kyrkas förestående undergång, emedan de mente att den förderfvade christna kyrkan skulle sönderfalla i sekter, till dess att dessas1) antal uppginge till vilddjurets tal, 666, då tiden vore inne för den babyloniska skökans undergång.
Enär denna mormonska tydning af det åberopade bibelspråket är uppenbart orimlig; så behöfver den näppeligen någon vederläggning. Mellertid föranleddes jag derigenom att närmare skärskåda, huruledes Herren uti sitt ord beskrifver den falske profeten, för hvilken menniskorna så allvarligen varnas genom många Skriftens språk.
Uti Uppenb. 13: finnes den falske profeten, som genom satans makt gör många mäktiga gerningar och förleder menniskors barn, skildrad såsom ett vilddjur, som uppstiger ur jorden och har tu horn lika som Lambet, men talar som draken.
Nu är visserligen sannt, att en profetias betydelsefulla innehåll kan ega flerfaldig tillämpning och blott småningom gå till fullkomlig uppfyllelse. Den ande, som verkar i otrons
43
barn, begagnar visserligen många menniskor såsom sina redskap, hvadan den falske profeten under tidernas lopp framträdt uppenbarad än i en, än i en annan person, såsom t. ex. i Bileam Beors son, Muhamed och dylika villoandar. I vår tid är det dock uti mormon-profeten Josef Smith, som den H. Skrifts utsagor om den falske profeten på ett underbart sätt uppfyllas.
Enär mormon-profeten föregifver sig hafva uppgräft guldbiblen ur jorden och derifrån sedan härledt sina lärors upphof; så passar ju på honom in, hvad Skriften förkunnar om den falske profeten, då den säges såsom ett vilddjur uppstiga ur jorden. Uppenb. 13: 11.
Och då det vidare heter om den falske profeten, om vilddjuret, att det hade tu horn lika som Lambet, så träffar sådant på ett förvånande sätt in på den falske profeten Josef Smith. Ty det lärer väl icke undfalla någon, som vill öppna ögonen för sanningen, att Josef Smith just ville gälla icke blott såsom profet, utan just såsom Lambets utkorade redskap, och deruti just ville anses ega sin styrka.
Med horn såsom Lambet, med skenbar menlöshet, under helighetens drägt låtsade han framträda och föregaf sig inbjuda och samla menniskors barn till helgonens utvalda skara, som förbidar Lambsens bröllopp eller Christi återkomst till det tusenåriga rikets festliga fröjder.
Men under allt detta förvände han dock Guds ord, förkunnade köttets evangelium, tillstadde lustarna frihet. Han talade såsom draken, den gamle ormen, som besvek Eva i paradiset. Redan då förespeglades menniskan att varda såsom Gud genom att lyda förföraren.
Och samma lockbeta begagnas ännu i dag; mormonismen fångar sina rof genom löftet att göra dem till gudar. Josef Smiths lära lockar kött och blod: han vill sätta syndens menniska på Guds thron,
44
ja, han påstår att den gamle Adam är Gud, är den gamle af dagarne, som uppvaktas af tjenande englaskaror. Detta och hvad för öfrigt hörer till lögnens svek i mormonismen skola vi närmare betrakta vid granskningen af Josef Smiths läror, hvarigenom han bevisar sig vara den falske profeten, vilddjuret som talar såsom draken, lögnens fader, mandråparen af begynnelsen.
Klart är dock att då den falske profeten just genom lögn vinner insteg bland menniskorna, han icke vill vidkännas sitt namn såsom bedragare, såsom vilddjuret, som förderfvar själar. Menniskorna visa sig nemligen understundom så till sinnes att de mindre sky sjelfva synden, än dess nakna, förhatliga namn. Derför under förskönande benämningar tillstädes ofta det onda; och den förförare, som skulle afskys, om han öppet bure vilddjurets namn, vinner hos mången ett lätt insteg, när den bemantlar sin vilddjurs-natur under ett vackert namn.
Mellertid, hvad båtar det att menniskorna med vackra namn söka bemantla det förkastliga? Hvad hjelper det att Josef Smith tager på sig namnet att vara Lambets profet, då han likväl är drakens? Sanningens Ande brännmärker dock med vilddjurets namn de falske profeter, och i sjelfva Josef Smiths namn är inlagdt hemligheten af vilddjurets tal såsom Uppenbarelseboken det angifver.
För att förstå detta, bör man erinra sig att tal betecknas på olika sätt hos olika folkslag. Hos Hebreer, Greker, Romare och flere folk brukades bokstäfver såsom siffror. För att gifva mormonerne svar i afseende på det af dem åberopade gåtlika språket om vilddjurets tal i Uppenbarelseboken, föll det mig (d. 19 Dec. 1857) i sinnet att uträkna sjelfva mormon-profetens tal. Jag skref då namnet Josef Smith med hebreiska bokstäfver, och stafvade dervid namnet
45
Josef på samma sätt, som det förekommer i hebreiska Biblen. Derpå började jag att öfverräkna bokstäfvernas siffervärde; och till min egen bestörtning upptäckte jag dervid den förfärliga hemligheten uti namnet
Här är visdomen: den der förstånd hafver, han räkne vilddjurets tal, och dess tal är en menniskas tal och dess tal är sexhundrasextiosex. Uppenb. Bok. 13: 18.
Så är då hemligheten af Josef Smiths tal funnen, och det är det talet, som Skriften förutsagt utgöra vilddjurets tal, den falske profetens. Med det samma är ock mormon-gåtan löst och svaret funnet på frågan om upphofvet till mormonernes underbara förkofran. Det är verkligen såsom de sjunga:
"en magisk kraft ledsagar dem
i verlden och i deras hem".
Det är verkligen så att mormonismens tillvext och uppblomstring "sker efter satans verkan med alla lögnaktiga krafter, tecken och under och med all förförelse till orättfärdighet ibland dem, som förtappade varda". 2 Thess. 2: 9, 10.
46
Hvad nu slutlitgen lösningen af vildjurets tal angår, så känner nog författaren de mångfaldiga försök, som förut i detta afseende blifvit gjorda. Den här är icke tillfälle att ingå i någon kritik. Det endast må anmärkas mot de högt förtjente männen BENGEL och ROOS, dels att de icke rätt fattat sjelfva talet, som skulle utredas (ty de göra talet i sjelfva verket till 666 , ehuru Skriften icke har något bråk-tillägg); dels ock att de beräknat tidens tal, ehuru Skriften säger uttryckligen att det är fråga om en menniskas tal.
För att i möjligaste måtto förebygga missförstånd torde jag få erinra om - hvad ock redan blifvit antydt - att i den H. Skrift förekomma typiska personligheter, hvadan profetian om den falske profeten kan hafva tillämpning under olika tider på skiljaktiga personer. Så har t. ex. såsom ZÜLLIG visat, vilddjurets tal blifvit uppsökt i namnet på den falske profeten Bileam Beors son, som lärde Israels barn att bedrifva horeri, Uppenb. 2: 11; och enligt D:r BERGGREN likaledes uti namnet Muhamed, hvilken också var en föregifven profet, som begagnade okyskheten såsom lockbeta till värfvande af anhängare.
Till dessa två vällustens profeter sluter sig på ett otvunget sätt mormon-profeten Josef Smith. Beliam, Muhamed och Josef Smith bilda ett värdigt klöfverblad på de köttsliga lustarnas fält! De äro dock, ty värr, icke de enda redskaper för den falske profeten. Ty den synes icke "hafva förstått satans djuphet", som menar att den falske profetens list och funder uttömmas uti ett eller annat af hans menskliga redskap.
Möjligtvis kunna än ytterligare uppkomma falske profeter, hvilkas namn likaledes innehålla vilddjurets tal. Men klart är väl, att det icke är blotta namnet, som utgör sa-
47
ken - att det icke är sjelfva namnets siffervärde, som stämplar någon till falsk profet, såvida derjemte icke den uti menniskan inneboende anden, charakteren af dess läror och vandel, dess görande och låtande ådagalägga "vilddjurets vedertecken".
- Och det är genom hela sin lefnad, som Josef Smith ådagalaggt att på honom inträffar hvad som den Hel. Skrift framställer såsom kännemärke på den falske profeten. Med rätta således har hans namn blifvit brännmärkt med vilddjurets tal.
Till vår plan hörer hvarken att framställa de partier, som uppstodo bland mormonerne efter Josef Smiths död, ej heller att skildra huru mormonerne fördrefvos från Nauvoo och under deras nu varande profet Brigham Young nedsatte sig i Utah och der förkofrat sig. Skildringar af tillståndet derstädes äro på vårt språk tillgängliga uti allmänt spridda skrifter.