47 [forts. efter del I.)
II.
Mormonernes trosläror skola vi nu försöka framställa. Dervid möta dock icke obetydliga svårigheter, emedan genom deras fortgående s. k. uppenbarelser lärorna äro underkastade ombildning, och stundom stå i inbördes motsägelse mot hvarandra. Vi vilja först meddela Mormonernes trosbekännelse, sådan den blifvit af dem sjelfva meddelad i deras periodiska skrifter1):
Trosartiklarna
"Vi tro på Gud, den evige Fadren, och på hans Son, Jesus Christus, och den Helige Ande.
"Vi tro att menniskorna skola straffas för sinå egna synder och icke för Adams öfverträdelser.
48
"Vi tro att genom Christi försoning hela menniskoslägtet kan frälsas genom lydnad för Evangelii lagar och föreskrifter.
"Vi tro att dessa föreskrifter äro 1) Tro på Herren Jesus Christus, 2) Ånger, 3) Döpelse genom nedsänkning i vatten till syndernas förlåtelse, 4) Händers påläggning för att erhålla den Helige Ande, 5) Herrens Nattvard.
"Vi tro att menniskorna måste kallas af Gud genom gudomlig ingifvelse och genom handpåläggning af dem, som fått behörigt uppdrag att predika Evangelium och administrera enligt dess föreskrifter.
"Vi tro på samma organisation, som existerade i den ursprungliga kyrkan, neml. apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister o. s. v.
"Vi tro på det eviga Evangeliets makt och gåfvor, neml. gåfvan af tro, urskiljande af andar, profetia, uppenbarelse, syner, helbregdagörelse, tungomål och tungomåls uttydning, vishet, barmhertighet, broderlig kärlek o. s. v.
"Vi tro på Guds Ord, intaget uti Biblen; vi tro ock på Guds ord, intaget uti Mormons bok och i alla andra goda böcker1).
49
"Vi tro allt, hvad Gud uppenbarat, allt hvad han för det närvarande uppenbarar, och vi tro att han skall än vidare uppenbara många större och vigtigare ting rörande Guds rike och Messiæ andra ankomst.
"Vi tro efter bokstafven på Israels återsamlande och de tio stammarnas återställelse, och att Zion skall upprättas på vestra kontinenten, att Christus personligen skall regera på jorden i tusende år, och att jorden skall förnyas och återfå sin paradisiska herrlighet.
"Vi tro bokstafligen på kroppens uppståndelse och att de i Christo döda skola först uppstå, och att de
har utelemnat bokens första afdelning: the Lectures on Faith. Dernäst gälla Josef Smiths öfriga skrifter. Sedan följande skrifter af Apostlen Parley P. Pratt: The Voice of Warning to all Nations. The Gospet Reflector. The Key to Theologie. The Millennial Star, 19 årgångar, samt öfriga skrifter af Parley P. Pratt. The Times and Seasons, under Josef Smiths ögon utgifna af William Phelps, med biträde af Signey [sic] Rigdon. General Epistles of the Presidency, hvaraf den fjortonde utgafs i Dec. 1856. The Deseret News, hvaraf ett ark utkommer hvarje lördag, aktas också mycket. Apostlen Orson Pratts*) skrifter gälla äfven ganska mycket. Deraf må nämnas: the Divine Authenticity of the Book of Mormon; the Pearl of great Price; Remarkable Visions; samt hans på danska öfversatta arbeten: det Celestiale Ægteskab og det Nye Jerusalem, 1855; Evangeliets sande Grundsætninger, 1857. - Af "Skandinaviens Stjerne, Organ for de Sidste Dages Hellige" löper för närvarande 7:de årgången. 1856 utkom femte upplagan af "Psalmer og aandelige Sange til Brug for Jesu Christi Kirke af de Sidste Dages Hellige i Skandinavien".
*) Orson Pratt är studerad och har tagit graden vid Trinity College i Dublin. Han är mormonismens käckaste försvarare och benämnes philosophiens profvare (guage). I Liverpool har han ombesörjt ett agentskap för mormoniska utflyttningar.
50
öfriga aflidna icke förr skola uppstå än de tusende åren äro tilländalupna.
"Vi fordra rättighet att ostördt få dyrka den allsmäktige Guden enligt vårt samvetes föreskrift och vi bevilja alla menniskor samma rättighet, de må dyrka honom hvarest och huru de vilja.
"Vi tro oss böra vara undergifna konungar, drottningar, presidenter, regenter och öfverhet, och lyda, ära och upprätthålla lagarna.
"Vi tro att man bör vara rättskaffens, sannfärdig, kysk, måttlig, välvillig, dygdig och uppriktig samt göra godt mot alla menniskor. Vi må sannerligen säga att vi följa Pauli förmaning: vi "tro all ting", vi "hoppas all ting"; vi hafva fördragit mycket och hoppas att vara i stånd "att fördraga all ting". Allt hvad dygdigt, älskvärdt, prisvärdt och af godt rykte är, det eftertrakte vi och förvänte vedergällning derför. Men en trög och lat menniska kan icke vara någon christen ej heller blifva salig: han är en drönare och bestämd att dödas och utkastas ur bikupan1).
Så lyder i kort sammanfattning den mormonska tros-bekännelsen. Med christliga namn höljas deruti läror, hvilkas förfärliga beskaffenhet vi nu ärna framdraga och belysa. Härvid synes ändamålsenligast att först granska mormonernes åsigter om deras profet.
I. Mormonerne erkänna Josef Smith såsom deras profet, skickad af Gud att grundlägga riket2). De påstå att han är den af Malachias förebådade Elias3), och att han fullbordat den gärning, som honom var uppdragen, neml. begynnelsen af all tings återställelse2). De åberopa hans umgänge med
2) Skandin. Stjerne VII årgången p. 77.
3) S. s. p. 18.
51
englar, och påstå att han erhållit uppenbarelser. De upphöja honom öfver alla profeter och apostlar, så att - med undantag af Jesus Christus - Josef Smith gjort mer för menniskors frälsning i denna verlden än någon annan, som lefvat i den1). Hans namn finnes ofta inflätadt i deras psalmer, och i den för Skandinavien inrättade mormon-psalmboken2) finnes en hel psalm, som innehåller idel lof, uppstämdt till förherrligande af honom såsom den nye Elias.
I det föregående halva vi redan ådagalaggt att Josef Smith är en falsk profet, och huru han drifver lögnens läror skall än ytterligare visas vid granskningen af mormonismens villor. Huru grof osanning det är att utgifva honom för den genom Malachias 4: 5. utlofvade Elias, synes deraf att Frälsaren tydligen uti Matth. 11: 11-14 förklarat att Johannes Döparen var den af Malachias förebådade Elias.
Huru farligt det är att lita på dem, som föregifva sig hafva talat med englar, kunna vi finna redan genom betraktande af hvad som finnes antecknadt i 1 Kon. B. 13. Der finna vi en man, som frimodigt uppträdde för att förkunna Herrans straffdomar inför den ogudaktige Konung Jerobeam, men som sjelf förspilde sitt lif, emedan han lät förleda sig af en man, som sade till honom: jag är ock en profet, och en engel hafver talat med mig. Men har log för honom, 1 Kon. B. 13: 18.
Hvad Josef Smiths föregifna uppenbarelser vidkommer, så är påtagligt, att om han haft några sådana, så hafva de varit från lögnens fader, och är det något rike, som Josef Smith upprättat, så är det åtminstone icke Christi rike, ehuru han missbrukat hans heliga namn såsom täckemantel för sina planer.
Och hvad Josef Smiths umgänge med englar angår, så måste den varit inskränkt till de fallna englarnas. Hans efterträdare Brigham Young säger också att mormonerne kunna icke undvara djeflarna3) och af dem hafva de landet fullt, ja, så fullt, att onda andar svärma till och med uti deras tempel, hvadan han försäkrar att han kunnat lägga handen på ett dussin sådana3), under det han höll tal i tabernaklet d. 22 Juni 1856.
Till yttermera varning för falska profeter anföra vi här några Skriftens språk:
2) Femte uppl. p. 109-112.
3) Skandin. Stjerne VI: 82.
52
Mine käreste! J skolen icke tro hvar och en ande, utan pröfver andarna, om de äro af Gudi: ty månge falske profeter äro utgångne i verlden. 1 Joh. 4: 1.
Detta säger Herren Zebaoth, Israels Gud: låter icke de profeter, som när eder äro, och de spåmän bedraga eder, och sköter icke edra drömmar, som J drömmen; ty de spå eder lögn i mitt namn; Jag hafver intet sändt dem, säger Herren. Jerem. 29: 8, 9.
Vakter eder för de falske profeter, som komma till eder i fårakläder, men invertes äro glupande ulfvar: af deras frukt skolen J känna dem. Matth. 7: 15, 16.
Månge falske profeter skola uppkomma och förföra många. Matth. 24: 11.
Falske Christi och falske profeter skola upphäfva sig och skola göra tecken och under, så att de ock skola förföra de utkorade, om möjligt vore. Marc. 13: 22.
Att sådana varningar dock föraktas af många, hvad månde dertill vara orsaken? Skriften svarar:
Derför att de icke annammade kärleken till sanningen, att de måtte salige vordet; fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen. 2 Thess. 2: 10, 11.
II. Mormonerne säga väl att de erkänna Biblen, likväl göra de det blott på det sättet att de (för att befrias från alla för dom besvärliga bibelspråk) förkasta alla hittills varande bibel-öfversättningar, och såsom Guds Ord erkänna endast den af deras profet omarbetade1) Bibel ("reformed Bible"), hvilken likväl ännu icke blifvit från trycket utgifven.
De föregifva att bibel-öfversättningar af (enligt deras åsigt) oinspirerade män icke kan antagas vara Guds ord2), och påstå att skökomodren, kyrkan, utur Lambets Evangelium borttagit många af de yppersta ting3). På detta sätt husera de med Biblen efter sitt eget tycke och deras förgrymmelse mot kyrkan härleder sig derifrån, att hon håller Guds ord i helgd, så att hon, som troget bevarat den Heliga Skrifts böc-
2) Orson Pratt, Evangeliets sande Grunds. p. 78.
3) Mormons Bog 24, 25. Skand. Stjerne VI: 123.
53
ker oförkränkta, icke medgifver att något hvarken fråntages eller tillägges. Då mormonernas förfalskningar och tillägg icke af christna kyrkan kunna godkännas, så hafva mormonerne den fräckheten att mot kyrkan framkasta beskyllningar, hvilkas obefogenhet är genom hela kyrkohistorien tillräckligt uppenbar.
Hvad slutligen angår den mormonska bibel-öfversåttningen, så förekomma väl några prof deraf uti "Lectures on Faith" men det är dock omöjligt att derom bestämdt yttra sig förr, än den blir fullständigt genom trycket offentliggjord.
Så mycket är dock kändt, att J. Smith omöjligt kunnat åstadkomma någon duglig bibel-öfversättning ifrån originalspråken. Hans okunnighet i de gamla språken var så stor, att han icke ens kunde skilja dem ifrån hvarandra, utan, när han en gång af en lärd man tillspordes om innehållet af en grekisk sats, svarade han att det var Gammal Egyptiska (Koptiska), som ingen annan än han kunde öfversätta1).
III. Mormonerne föregifva att Josef Smith blifvit inspirerad till att uppenbara några af Biblens (enligt deras påstående) förlorade böcker, såsom Enochs profetia, Abrahams bok, uppenbarelser till Moses, hvilka icke finnas i de fem Moses böcker, tillika med några andra uppenbarelser, som icke finnas i Biblen2).
Derigenom påstå sig mormonerne veta ibland annat, att de första stentaflorna, som Moses af Gud erhöll på Sinai, innehöllo icke blott lagen, utan äfven evangelium3). - Sådana oförsynta dikter synas icke förtjena något genmäle.
IV. Mormonerne inskränka sig icke till antagandet af blott en Bibel4). De antaga derjemte Mormons bok såsom sin bibel. Vi hafva redan visat genom hvilka bedrägliga funder Mormons bok framkommit, och tillfoga här endast några af Herrens varningsord.
J skolen intet lägga till det jag eder bjuder, och skolen icke taga något derifrån, på det J mågen bevara Herrens eder Guds bud, som jag bjuder eder. 5 Mos. 4: 2. Lägg intet till Guds ord, att han icke skall straffa dig, och du
2) Orson Pratt, Evang. s. Grunds. p. 78.
3) Orson Pratt, l. c. p. 110.
4) Mormons Bog p. 108, 109.
54
varder lögnaktig funnen. Ordspr. 30: 6. Ho som lägger något härtill; på honom skall Gud lägga de plågor, som skrifna äro i denna bok. Och om någon tager något ifrån denna boks profetias ord, hans del skall Gud borttaga utur lifsens bok och ur den heliga staden och utur det, som skrifvet är i denna bok. Uppenb. 22: 17-19.
Men att man emot Mormons bok och Josef Smiths föregifna uppenbarelser åberopar det sist anförda bibelspråket, det anse mormonerne vara "våpigt". De säga nemligen att detta språk blott innehåller att ingen menniska får lägga något till Johannis uppenbarelse, hvilket likväl icke skulle hindra att andra uppenbarelser kunna tillkomma när som helst1). Sådant är dock blott en fåfäng undflykt. Ty låt ock så vara att Uppenb. 22: 17-19 tillämpas just på Uppenbarelseboken; så finna vi i alla fall af Uppenb. 1: 1. att just den boken innehåller Jesu Christi uppenbarelser, som derefter skulle gå i fullbordan.
Det är således tydligt att genom förbudet att lägga till eller taga ifrån Uppenbarelseboken, varda alla ytterligare föregifna nya uppenbarelser förkastade. Och det hjelper icke att åberopa Josef Smiths föregifna engla-uppenbarelser. Ty, säger Apostlen Paulus, mig förundrar, att J så snarliga låter afvända ... till ett annat evangelium, ändock intet annat är; utan att någre äro, de eder förvilla, och vilja förvända Christi evangelium. Men om ock vi eller en engel af himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än vi eder predikat hafve, han vare förbannad. Gal. 1: 6-8.
Ehuru, såsom vi visat, Mormons bok är en väfnad af dikter till menniskors förvillelse, och dess författare redan här i lifvet erfarit hemsökelser för detta verk2); så våga dock mormonerne att missbruka Biblen så, att de föregifva det der skola finnas profetior, som bekräfta Mormons bok. Vi skola tillse, huru sig dermed förhåller.
V. Mormonerne åberopa3) Hesekiel 37: 15-16 och tilllämpa det bibelspråket på Nephis taflor, som de föregifva hafva blifvit uppgräfda i Amerika. Nu förekommer visserligen på det åberopade stället i vår Svenska bibel-öfversätt-
2) Läsaren erinre sig att Spaulding dog i tvinsot, och att Josef Smith blef mördad.
3) Orson Pratt, Divine Authenticity of the Book of Mormon, enligt the Mormons p. 277 ff.
55
ning, uttrycket "tafla" emedan i vårt land fordom skrefs, på trädskifvor, och ordet "tafla" nyttjas ännu helt enkelt bland almnogen för att dermed beteckna en trädtafla, t. ex. tafla för byk, slagt o. s. v. Men på det att intet missförstånd om profetens ord må ega rum, anmärka vi att uti grundtexten talas uttryckligen om träd, hvarpå profeten skref; och så står det också riktigt i andra bibel-öfversättningar.
Vi vilja här efter THOMANDERS öfversättning1) från grundtexten anföra Hesekiels ord: tag dig ett trä och skrif derpå: "Juda och deras medbröders Israels barns", och tag ett trä och skrif derpå: Josefs, Efraims trä (och hela Israels huses och deras medbröders), och lägg dem tillsammans, det ena till det andra, dig till ett trä, och de skola vara till ett i din hand. Och när ditt folks söner säga till dig, sägande: vill du icke kungöra oss hvad du härmed menar? så tala till dem: Detta säger Herren Herren: si jag skall taga Josefs trä som är i Efraims och Israels slägters, deras medbröders hand och vill lägga dem dervid till Juda trä och göra dem till ett i min hand, och de trän, som du skrifver uppå, skola vara i din hand inför deras ögon".
Genom denna liknelse af två motsvarande träd som sammanfogas, betecknas Juda och Israels andeliga återställelse och återförening2).
Men mormonerne göra deraf en tillskrufvad tillämpning på Nephis taflor (Mormons bok). Redan har dock P. CHR. KIERKEGAARD i sin skrift "om och mot Mormonismen"3) med löjets vapen bemött dem genom att visa, huru orimligt det är att vilja påstå, att det träd, hvarpå Hesekiel skref, skulle kommit till Amerika och der, i jorden nedgräfdt, blifvit förvandladt till gyllene taflor.
Men dermed är dock icke saken fullkomligt afgjord. Orson Pratt gifver saken en annan vändning. Han påstår icke att träd blifvit förvandladt till guld; utan han påstår4) att med det träd, som omtalas på det åberopade stället hos Hesekiel, menas den trädrulle, hvarpå man i fordna tider upprullade pergamentet, hvarpå de gamle skrefvo sina böcker.
Nu skulle, enligt hans åsigt, ett träd eller en rulle tagas för Juda, och dermed skulle förstås Biblen; och ett annat träd eller rulle tagas för Josef och Efraim, hvarmed skulle betecknas Mormens bok. Ty mormonerne säga att Josef Smith frambragte
2) Fjellstedt.
3) p. 6-9.
4) Divine Authenticity, l. c.
56
Josefs (Efraims) uppteckningar (Mormons bok) och förenade den med Judæ uppteckningar(Biblen), hvarvid Hesekiels 37:de kapitel uppfyldes1).
- Hela denna mormonska utläggning är emellertid rent af gripen ur luften, och har intet med Hesekiel att skaffa. Ty först och främst är klart, att profeten icke talar om det träd, hvarpå man brukade rulla upp pergamentet till böcker, emedan han säger att det skulle skrifvas på sjelfva trädet. Hade det varit fråga om sjelfva trädrullen till en pergamentsskrift, så är väl solklart, att då icke skall skrifvas på sjelfva trädrullen, utan på det deromkring lindade pergamentet.
För det andra, om ock trädet hos Hesekiel hade den föregifna betydelsen att utgöra rullen, hvarpå en pergamentsbok lindas ; så hjelper detta alls icke mormonerna. Ty det bör väl vara uppenbart för hvar och en att det är orimligt att vilja upprulla Nephis taflor på en rulle, enär mormonerna sjelfva påstå att taflorna vore af metall och såsom våra nu brukliga böcker ihopfästade med metallringar uti ena kanten!!
Bättre förhåller det sig icke heller med hvad mormonerna i sammanhang härmed vidare påstå, nemligen att
VI. Af de tio Israels stammar, som blefvo förskingrade, skulle åtskillige begifvit sig till Amerika och befolkat det landet. Sådant strider emot all historia. De af Salmanassar bortförda Israeliter finge bosätta sig i Assyrien, uti Persiska och Mediska städer, 2 Kon. B. 7: 6 ; 18: 10, i de bergiga trakterna af det nu varande Kurdistan och Adserbidsjan2).
Och JOSEPHUS berättar3) att de tio slägterna ännu vid hans tid lefde på andra sidan Phrat. Men äfven om man icke egde dessa klara historiska uppgifter, skulle man dock kunna inse att mormonernas uppgifter äro orimliga.
Ty den som känner, huru Judarne ännu, fastän under så många århundraden förströdda i olika länder, ändå bibehålla sin judiska pregel, finner nogsamt huru orimligt det är att från judiska kolonister vilja härleda Amerikas äldsta innevånare, de kopparfärgade Indianerna eller de så kallade Rödskinnen, med deras egna hufvudskåls-bildning samt deras ytterst svaga skäggvext4).
2) Gerlachs förklaring öfver G. T. II: 474.
3) Antiqv. Jud. XI: 5, 2.
4) Wagners Geschichte der Urwelt mit besonderer Berücksichtigung der Menschen-
57
VII. Mormonerne åberopa vidare1) Esaias 29: 4, 11 på det sättet, att med talandet ur jorden och den beseglade boken skulle menas den ur jorden uppgräfda, förseglade Mormons bok2).
- Om likväl Es. 29: 4 läses i sitt sammanhang, så synes tydligt att dermed tillkännagifves, huru Jerusalem, för sin motsträfvighet mot Herran, skulle få vidkännas svåra hemsökelser och att det skulle så varda förnedradt, att, såsom Fjellstedt anmärker, dess trotsiga tal skulle förvandlas till en häfvande hviskning i stoftet.
"Talandet ur jorden" syftar på det bekanta bruket i fordom timma att spåkarlar, som föregåfvo sig kunna besvärja döda, nedstego i jordhålor eller grafvar och derifrån framhviskade sina hemlighetsfulla och mörka konstord3).
- Hvad åter Es. 29: 11 vidkommer, kan hvad der yttras om en förseglad bok alls icke afse Mormons bok eller Nephis taflor, hvilka först genom en särskild talisman skulle bli läsliga. Tvertom, när Herren uti det åberopade språket säger att synerna skola, för de försoffade, vara såsom en förseglad bok; så söker han förekomma misstydning af detta bildliga uttryck genom att redan i den föregående versen angifva orsaken, hvarför synerna ej skulle kunna fattas.
Uti Es. 29: 10 heter det neml. till de otrogna sålunda: Herren hafver iskänkt eder en svår sömns anda och tillyckt edra ögon, och edra profeter och förstar samt med de siare hafver han förblindat.
-- Härvid är att märka, att här talar Herren icke om sina profeter, utan det heter: edra profeter, d. v. s. folkets falska profeter har Herren förblindat. Och emedan de voro förblindade, derför utgjorde Guds Ord för dem en förseglad bok.
VIII. Mormonerne påstå4) att Uppenb. 14: 6 på det såttet gått i fullbordan att Josef Smith fått genom en engel emottaga det eviga evangelium5), som de mena vara Mormons bok6). - För att förebygga en sådan oriktig tolkning och för att leda tankarna åt ett helt annat håll än på Josef
1) Orson Pratt, Divine Authenticity of the Book of Mormon, enl. the Mormons p. 270.
2) p. 100, 101.
3) Das alte und neue Morgenland, von Rosenmüller, IV: 236.
4) Orson Pratt, Divine Authenticity, enl. the Mormons p. 267.
5) The Book of Doctrine and Cov. 108 Sect. 7 §.
6) Orson Pratt, Evangeliets sande Grunds, p. 132, 133.
58
Smith, påminner Herren om kyskhet och svekfrihet just i de verser, som föregå profetian om engelen med evangelium. Om Josef Smith kan omöjligt vara fråga uti Uppenb. 14: 6. Det är på ett helt annat ställe, neml. Uppenb. 13: 18, som hans namn är utpekadt, såsom vi förut ådagalaggt.
- Hvad nu engelen angår uti Uppenb. 14: 6, så säges han med evangelium flyga midt igenom himmelen, hvilket väl på det mest bestämda sätt hindrar all tillämpning på Mormons bok, hvars vishet ju skulle vara uppgräfd ur jorden.
Vidare kallas det evangelium, som engelen förde, evigt: det är således icke ifrån i dag eller i går eller ifrån Josefs Smiths uppträdande med sin mormon-lära ; utan det är det evangelium, hvarigenom förkunnas Guds rådslag om menniskors frälsning förr än verldens grund lagd var (Ephes. 1: 4) och hvars herrliga nådelöften bestå evinnerliga. Här är således icke alls fråga om någon mormonism.
- Deremot, om man besinnar huruledes under föregående tidehvarf otron under upplysningens namn kom många menniskor att förgäta det oförgängliga evangelium, så att kyrkan derigenom råkade i ett förfäll, af hvars följder vi ännu lida - och om man derjemte aktar på tidens tecken; så torde man, vid de allvarliga rörelserna flerestädes till christendomens upplifvande i våra dagar, icke böra förbise, att engelen med det eviga evangelium flyger genom himmelen och håller sin botpredikan under dessa betydelsefulla tider.
IX. Mormonerne föregifva att Josef Smith nu efter sin död predikar för andarna i förvaringen1). - Hvad den H. Skrift lärer om Christus, att han efter sin död lefvandegjord gick bort och predikade för andarna i fängelset (1 Petr. 3: 18); det samma varder sålunda af mormonerna öfverflyttadt på Josef Smith; hvarigenom således Herren varder hädad.
X. Mormonerne bekänna sig tro det Guds ord innehålles i Mormons bok och i alla andra goda böcker. Hvad nu först vidkommer Mormons bok, så hafva vi redan tillräckligt visat dess rätta halt. Uttrycket "andra goda böcker" är så obestämdt, att derigenom lemnas obegränsadt spelrum för godtycket i afseende på trons innehåll. Det är derför icke litet svårt att få reda på mormonernes åsigter, helst som man uti deras skrifter ej sällan stöter på ganska olika och hvar
59
andra motsägande läror. Sådana motsägelser äro emellertid ganska betecknande och gifva en fingervisning om mormonismens upphof ur lögnens källa.
De gifva äfven en vink derom, att mormonerne finna det lämpligt att i olika skiftningar framställa sina åsigter för olika personer. För att icke genast stöta ifrån sig de oinvigda, finna de lämpligt att begagna en mängd bibliska uttryck och bibehålla ett sken af öfverensstämmelse med christendomen. Men när de lyckats fånga proselyter, framdragas sedermera allt mera oförbehållsamt de vidunderligaste läror, till de invigdes uppbyggelse.
Deras nu varande profet Brigham Young säger sig vara lycklig, att det folk, som kallas yttersta dagens helige, sträfvar efter att få andan af deras kallelse och religion1). Och det är denna anda, som äfven vi sökt efterspana och derför underkastat oss den pinsamma mödan att genomläsa en mängd af mormonernas egna skrifter. Vi hafva dervid funnit, att de förfärligaste läror af mormonerna drifvas, till en stor del under bibliska talesätt. Och vi skole försöka att deraf göra en kort antydning.
XI. Angående Gud Fader, som mormonerne äfven kalla den store Elohim2), lära de att han är ett materielt förnuftväsende med både kropp och lemmar3), att han har kött och ben4), äter och dricker och har passioner5).
Han har menniskogestalt och är i sjelfva verket af samma slägte, som menniskan3). Han lefver på samma sätt som vi, med den skillnad att vi äro jordiske, men han är himmelsk. Dock har han varit jordisk och är "ganske" och alldeles samma slags väsende som vi6).
Härvid är först att anmärka (hvad väl ock hvarje christen vet) att det icke är Gud Fader, som iklädt sig menniskonatur, utan att det är Sonen, som annammat mandom. Vidare bör väl inom christenheten vara nogsamt kändt att Gud är en Ande Joh. 4: 24 och att Biblen framställer i skarpa drag motsatsen mellan kött och ande.
Det heter t. ex.: Deras hästar äro kött och icke ande. Es. 31: 3. Anden hafver icke kött och ben. Luc. 24: 39. Anden är det, som gör lif-
2) Skand. Stjerne VI: 353.
3) Josef Smith, i the Millennial Star, enligt the Mormons p. 42.
4) Skand. Stjerne V: 47.
5) Latter-Day Saints' Catechism or Child's Ladder, quest. 38.
6) Skand. Stjerne VI: 355.
60
aktig: köttet är till intet nyttigt. Joh. 8: 63. - Att vilja göra Gud till "ganske" och alldeles samma slags väsende som vi, är en hädelse. Skillnaden är himmelsvid. Mina tankar äro icke edra tankar och mina vägar äro icke edra vägar, säger Herren. Utan så mycket himlen är högre än jorden, så äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar än edra tankar. Es. 55: 8, 9.
Gud är icke en menniska att han skulle ljuga 4 Mos. 24: 19.
Herren Gud den mäktige talar: hör mitt folk, låt mig tala: Israel, låt mig bland dig betyga: jag Gud är din Gud. Menar du att jag oxakött äta vill? Ps. 50: 1, 7, 13, 21.
Herre, min Gud, dig är ingen ting likt. Ps. 40: 6.
Den salige och allena väldige Konungen öfver alla konungar och Herren öfver alla herrar, den der allena hafver odödlighet, den der bor i ett ljus, der ingen tillkomma kan; den ingen menniska sett hafver, ej heller se kan. 1 Tim. 6: 15, 16.
Ingen hafver någon tid sett Gud. Ende Sonen, som är i Fadrens sköte, han hafver det kungjort, Joh. 1: 8, hvilken, efter han är hans herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte och bär all ting med sitt kraftiga ord, och hafver rensat våra synder genom sig sjelf, sitter han på majestätsens högra sida i höjden. Ebr. 1: 3.
XII. Mormonerne lära att Gud besitter egenskaperna: rättfärdighet, omdömesförmåga, barmhertighet och sanning; och att i utöfningen af dessa egenskaper ådagalägges den makt, godhet, förträfflighet och storhet, som utmärka hans underliga handlingssätt med sina barn på jorden 1). Men de säga derjemte, att menniskan är ett väsende, som besitter just (nøjagtigen) samma egenskaper i mindre grad1).
Derigenom föranlåtas de att förneka åtskilliga af Guds egenskaper, t. ex. allestädesnärvarelsen, emedan den egenskapen icke finnes hos menniskan och föröfrigt icke passar tillsammans med deras materialistiska föreställningar om Gud.
- Vi se således att mormonerne neddraga Gudoms-väsendet för att få det till likhet med oss. Den H. Skrift deremot vill, under framhållandet af olikheten mellan Gud och menniskan, bereda vår omskapelse, så att vi upplyftas och måge blifva delaktige af Guds natur, om vi fly verldens fåfängliga lusta. 2 Petr.- 1: 4.
Josef Smiths påstående att Gud icke kan vara på två skiljda ställen på en gång och således icke han vara alle-
61
städesnärvarande1) skola vi granska vid betraktandet af mormonernes lära om den Helige Ande.
XIII. Mormonerne lära om Gud att han är den store Fadren och hela familjens hufvud1). De påstå att Gud Fader har flere hustrur2) och föregifva att hvarje Gud (ty såsom vi skola se antaga de många gudar) kan hafva en eller flere hustrur3).
Ibland Guds hustrur föregifva de att det finnes en, som kallas himmelens drottning. Hon får likväl icke tillbedjas. Ty, säga de, Fadren till våra andar är hufvudet för sin familj och det tillkommer hans hustrur och barn att bevisa honom den fullkomligaste lydnad4).
- För att med bibliskt sken bemantla denna hädiska lära, försöka mormonerne att ifrån dess andeliga lyftning neddraga Ps. 45: 10, der det enligt vår bibel-öfversättning heter: "uti din skrud gå konunga-döttrar: bruden står på din högra hand". Detta språk, säga de, skall lyda sålunda : konungens döttrar äro ibland dina ypperliga hustrur: drottningen står vid din bögra hand5).
Enligt grundtexten lyda orden sålunda: konunga-döttrar äro ibland dina dyrbara eller dyrbarheter. Att förklara dyrbarheterna utgöra hustrur i köttslig mening utvisar endast mormonernas köttsliga sinne och deras oförmåga att uppfatta det andliga, som målas med sinnliga bilder. Det borde väl eljest icke kunna på köttsligt sätt förtydas, att Herren stundom liknas vid en brudgum och församlingen kallas hans brud.
Församlingen eller bruden utgöres af idel konungadöttrar, själar som af den himmelske Konungen sjelf födda äro (Joh. 1: 13.) och som äro klädda i hans skrud, hans rättfärdighet, som kallas rent och skinande silke, Uppenb. 19: 8. När församlingen kallas Christi brud, borde detta så mycket mindre kunna förvridas derhän, att Gud skulle sägas hafva flere hustrur ; helst som hvar och en väl vet, att församlingen utgöres lika väl af män som qvinnor, och att männerne lika väl betecknas under brudens namn som qvinnorna, emedan här icke är fråga om köns-förhållanden, utan såsom Apostelen säger: här är icke man eller qvinna; alle ären J en Christo Jesu. Gal. 3: 28. Och då det är fråga om Guds
2) Orson Pratt, Celest. Ægteskab p. 196.
3) Celest. Ægt. p. 185.
4) Celest. Ægt, p. 188.
5) Celest, Ægt. p. 189.
62
barns födelse, så tillbakavisas all tanke på köttsligt könsförhållande, emedan det uttryckligen om dem beter att de icke af blod eller köttslig vilja eller af någon mans vilja, utan af Gudi födde äro. Joh. 1: 13.
Vädret blås hvart det vill och du hörer dess röst, och du vet icke hvadan det kommer eller hvart det far; alltså är hvar och en som af Andanom född är. Joh. 3: 8.
- Hvad slutligen vidkommer "himmelens drottning" så talas derom visserligen uti Jerem. (7: 18) 44: 17 ; men dermed menas månen. Åtskilliga af de hedninningar, med hvilka Israeliterna i G. T. stodo i beröring, dyrkade Solen såsom Baal (herre), himmelens herre, och Månen, som lånar sin glans från solen, dyrkade de såsom himmelens drottning under namn af Astarte eller Aschtaroth1).
Att Astarte, månen, dyrkades såsom himmelens drottning af Phenicerne och Karthaginenserne är af mythologien2) nogsamt kändt; hvadan det synes vara öfverflödigt att förspilla orden på den mormonska förvrängningen af kända förhållanden.
XIV. I mormonernes lära om Frälsaren påträffas många farliga villomeningar. Vi vilja icke fästa oss dervid att de säga, att han är i solen och utgör solens ljus, och i månen, och är månens ljus3) ; ty sådant kan dock förklaras. Värre är det med den förvirring och motsägelse, som möter oss redan i mormonernas åsigter rörande Jesu aflelse.
Väl förekomma i Mormons bok4) uttryck, som tyckas erkänna Jesu aflelse af den Helige Ande. Men mormon-aposteln Orson Pratt lärer att Maria var Gud Faders lagliga hustru5) och att uttrycket om aflelsen af den Helige Ande bör fattas på det sättet, att den Helige Ande ledsagade den Högste, när han öfverskyggade Maria. Det var den Helige Ande, som gaf henne kraft att tåla Fadrens närvaro, men det var Fadrens person, som aflade Jesu lekamen6).
Och samme mormon-apostel säger äfvenledes, att liksom Jesu lekamen erfordrade en jordisk moder, så erfordrade hans ande en himmelsk moder7). Den itu varande mormon-profeten Brigham Young talar i samma anda sålunda: Frälsaren aflades af sin andes fader af samma väsende, som är våra andars fader,
2) Fiedlers Mythologie p. 171, 464, 550.
3) Convenants and Commandm. 7 Sect. 2 §.
4) p. 231.
5) Celest. Ægteskab p. 187.
6) Cel. Ægteskab, p. 186.
7) Celest. Ægteskab, p. 187.
63
och detta är hela den organiska skillnaden mellan Jesus Christus, eder och mig1). Till köttet har Gud aflat endast Christus, men till anden har han aflat alla menniskor2).
Här möta oss alldeles hedniska åsigter. Liksom hedningarne låta sina afgudar afla barn med jordens qvinnor, så fatta ock mormonerne Jesu aflelse, och Frälsaren kommer på det sättet att ställas i jembredd med en Herkulus eller nagon annan bland hednaverldens heroer. I sammanhang med denna mot den H. Skrift stridande lära om Jesu aflelse, får man erfara att
XV. Den christna läran om Frälsarens båda naturer, den gudomliga och den menskliga, förkastas och behandlas af mormonerne med bitande hån. Deras profet Brigham Young talar sålunda: jag har hört sekteriska prester, som företagit sig att skildra Guds Sons person, och de gjorde honom till hälften af ett slag, till hälften af ett annat, och jag rår icke för, att, när jag först hörde sådant, mina tankar föllo på mulåsnan, den mest förhatliga varelse, som någonsin fanns till3).
- På något mera rått och hädiskt sätt lärer väl ingenstädes framställas förnekelsen af vår Frälsare såsom Immanuel, Gud och menniska i ett person. Då mormonerne således icke erkänna hos Frälsaren hans begge naturer, den gudomliga och den menskliga ; så kunna de icke heller fatta honom i hans höga betydelse såsom medlare mellan Gud och menniskor. Väl tala mormonerne om Jesu försoning: men hvartill båta väl tomma ord?
XVI. Om Jesus säga väl mormonerne att han är Frälsare ; ty det är hans rättighet att frälsa de öfriga af familjen i köttet (d. v. s. menniskorna) här på jorden4). Men de påstå att från Jesus borttogos hans högre egenskaper vid hans förnedring5). Det synes då obegripligt, huru han skulle på det sättet utföra sitt värf såsom Frälsare. De säga väl att han lidit för alla6). Dock synas mormonerne icke anse hans försoning såsom tillräcklig för alla, emedan det om somliga menniskor säges, att de icke kunde få sin synd utplånad, om de lefde, men väl om de ihjelslogos7). Synda-
2) Skand. Stjerne VII:82.
3) Skand. Stjerne VI: 355.
4) Skand. Stjerne VI: 354.
5) Cel. Ægteskab p. 11.
6) Convenants and Commandm. 43 Sect. 3 §.
7) Skand. Stjerne VI: 358, 359.
64
res eget utgjutna blod tillegnas då en större försonande kraft än Christi försonings-offer.
XVII. Mormonerne föregifva, såsom vi redan antydt, att Jesus efter sin uppståndelse begaf sig till Amerika och der grundade en församling.
- Hela detta påstående är idel dikt. Väl finna vi af den H. Skrift att Jesus efter sin uppståndelse uppenbarade sig för de sina på åtskilliga orter, men alla dessa lågo inom det förlofvade landets gränser. För Apostlarne, som erhöllo hans befallning att i Jerusalem förbida Fadrens löfte, för dem var det, som han efter sin pina betedde sig lefvandes med mångahanda bevisning, då han lät sig se af dem i fyratio dagar och talade med dem om Guds rike. Apostl. 1: 3.
Till Maria Magdalena sade han: kom icke vid mig; ty jag är ännu icke uppfaren till min Fader: men gack till mina bröder och säg dem: jag far upp till min Fader och eder Fader, och till min Gud och eder Gud. Joh. 20: 17. Det var således icke alls fråga om att begifva sig till Amerika.
XVIII. Om Frälsaren lära mormonerne ytterligare sålunda: Jesus Christus, himmelens och jordens evige Fader1), har en gång varit på jorden och lefvat såsom vi.
Hela skillnaden mellan Jesus Christus och hvarje menniska, som lefvat på jorden ifrån Adams dagar intill nu, är denna: sedan Fadren en gång varit i köttet och lefvat som vi, fick han sin upphöjelse, erhöll throner, vann herradömet öfver furstedömen och makter och hade kunskap och makt att skapa : att frambringa*) och organisera elementerna efter deras naturliga principer. Detta gjorde han efter sin himmelsfärd, och blef räknad bland Gudarna, med de väsen, som skapa, med dem, som hållit den celestiala**) lagen, medan de voro i köttet och hafva återfått sin lekamen2).
Således skulle, enligt mormonernes åsigter, "hela skillnaden" mellan Christus och oss bestå dertill, att han redan vunnit sin upphöjelse, men att vår ännu återstår att förbida. Ty, såsom vi framdeles (XXVI) skola finna, har hvarje ande rättighet att försöka genomgå vissa prof för att varda upp-
*) Eljest säga mormonerne att elementerna äro eviga.
**) Mormonerne indela verlden uti celestial, terrestrial och telestial.
2) Skand. Stjerne VI: 335, 356.
65
höjd. Att Jesus är utan synd och att deremot vi äro syndare, det tyckes af mormonerne anses såsom en sådan småsak, att det icke åstadkommer någon skillnad mellan honom och oss. - Och att det icke var först efter sin uppståndelse och himmelsfärd, som Christus erhöll makten att skapa, bör väl redan deraf vara begripligt, att skapelsen skedde redan i begynnelsen, och att Sonen hade gudomlig herrlighet när Fadren förr än denna verlden var. Joh. 17: 5, 24.
Att i Christo bor all Gudomens fullhet lekamligen (Col. 2: 9) måtte väl också utgöra en skillnad mellan honom och menniskorna!
XIX. Om den Helige Ande hysa mormonerne materialistiska åsigter. Det rent andliga kunna de icke fatta; de anse det såsom intet och såsom en orimlighet1). Mellertid medgifva de dock så mycket att den H. Ande icke har lekamen af kött och blod, utan är en andelig person2).
Vill man dock hafva närmare reda på mormonernas åsigter om denna andeliga person; så undfägnas man med den underrättelsen, att den H. Ande såsom person är omgifven med ett stort förråd eller sky af andelig substans, som är opersonlig, men som af mormonerna äfvenledes kallas den H. Ande3).
Denna opersonliga H. Ande beskrifva de såsom allestädes närvarande, emedan den är en gränslös ocean, ett fluidum, utbredt genom alla verldar i det obegränsade rummet4).
När således mormonerna tala om Gud såsom allestädesnärvarande5); så mena de dermed ett opersonligt fluidum, men icke den personlige Guden ; emedan de säga att ett personligt väsende, huru mäktigt det än må vara, icke kan befinna sig på mer an en ort i sender6), och således icke kan vara allestädes närvarande7).
Det opersonliga, alla verldar genomträngande fluidum, som mormonerne benämna den H. Ande, säges besitta i hvarje sin del, huru liten den ock må vara, vilja, rörelsekraft, kunskap, kärlek, m. e. o. hvarje intellektuel och moralisk egenskap, som Fadren och Sonen besitta4). Det heter vidare att den opersonlige Anden lyder utom tyngdens
2) The Deseret News, VI: 137. Orson Pratt, Evangeliets sande Grundsætninger, p. 62.
3) Orson Pratt, Evangeliets sande Grunds. p. 55.
4) Ev. sande Grunds. p. 58.
5) The Book of Doctrine and Coven., Lectures on Faith, 2 Sect. 2 §.
6) Ev. s. Grunds., p. 60.
7) The Mormons p. 42.
66
lag en oändlighet af andra lagar, men lyder dem med insigt, frivilligt1). Det oändliga antalet af den opersonlige H. Andes partiklar sätter hela naturen i rörelse liksom skedde det genom ett väsendes vilja2). Delar af denna opersonlige ande existera såsom ett heligt väsende och utgöra tredje personen i gudomen3).
Huru föga allvar det mellertid tyckes vara med detta mormonernes erkännande af den Helige Andes personlighet, märkes deraf att de eljest säga att det blott är två personer i gudomen, Fadren och Sonen4).
Här möter oss en vidrig sammanblandning af ande och natur på det sättet att Guds Helige Ande, tredje personen i Gudomen, sammanblandas med och anses såsom utgörande en del af de i naturen verkande krafter, elektricitet, magnetism m. m.5)
Mormonernes s. k. helige Ande är styckad, dels personlig, dels opersonlig, underkastad tyngdslagen och öfriga naturlagar, och är således icke den H. Ande, som vi tillbedja, och om hvilken det heter: der Herrens Ande är, der är frihet 2 Cor. 3: 17. Himlen är gjord genom Herrens ord och all dess här genom hans muns Anda. Ps. 33: 6.
Den Ande, som skapar verldarne — huru skulle den lyda under naturlagarna? Den Ande, som icke medgifver menniskans försjunkande uti naturen, utan vill omskapa och helga hjertat, huru skulle den sjelf vara en del af naturen, ett opersonligt, verlden genomträngande fluidum? Och att för öfrigt tala om en opersonlig ande med moraliska egenskaper är en sådan orimlighet, att den vederlägger sig sjelf. Det är just anden, som är personbildande, emedan han sjelf är personlig.
XX. Enär mormonerne anse den H. Ande innehålla en oändlig mängd små delar6), draga de icke heller i betänkande att sönderstycka den efter sitt tycke. Så påstår t. ex. deras apostel Orson Pratt det Moses tog af den H. Ande, som dref Israels sjutio att profetera, och fördelade af den anden en sjutiondedel åt hvar och en af de 70 männen, som derigenom gjordes till profeter7).
XXI. Ehuru mormonerne understundom säga att Gud är allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande 8), så fram-
2) Evang. s. Grunds. p. 60.
3) Evang. s. Grunds. p. 60.
4) Lectures on Faith, 5 Sect. 2§.
5) Evang. s. Grunds. p. 54.
6) Orson Pratt, Evang. s. Grunds. p. 59, 60.
7) Evang. s. Grunds. p. 55.
8) Lectures on Faith, 2 Sect. 2 §.
67
komma de äfven med deremot stridande läror. De hysa i afseende på Guds allestädes närvarelse den åsigten, att väl den s. k. opersonlige anden, såsom ett all ting genomträngande fluidum, är allestädes närvarande, men att deremot ett personligt väsende, huru mäktigt det än vara må, icke kan befinna sig på mer än en ort i sender och icke heller kan verka på afstånd, utan genom förvaltare eller ett medel.
De mena att det är den i universum utbredda opersonliga helige Anden, som är den stora hufvuddriffjedren eller hemligheten, hvarigenom Gud utöfvar de hemliga verkningarna i naturen1). Och emedan, såsom de påstå, den opersonlige anden besitter samma kunskap, som bor i Gud Fadrens ock Gud Sonens personer; derför kan man säga att Gud är der, så vida samma kunskap är der2).
Men om den opersonlige Anden sålunda här angifves såsom den stora hufvuddriffjedren, hvarigenom Gud verkar; så heter det deremot på ett annat ställe att det är tron i Guds bröst3), hvilken är rörelsekraften i både timliga och andeliga saker4), och utgör den princip, genom hvilken Jehovah verkar och genom hvilken han utöfvar makt öfver alla ting, både timliga och eviga5).
Om tron skola vi yttra oss framdeles. Hvad åter det vidkommer, att icke den personlige Guden, utan blott ett opersonligt fluidum skulle besitta allestädesnärvarelse; så strider detta helt och hållet mot den H. Skrift, som just framställer den personlige Guden såsom allestädesnärvarande, allvetande, allsmäktig o. s. v.
Hvart skulle jag gå för din Anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte? Fore jag upp i himmelen, så är du der: bäddade jag åt mig i helvetet, så är du der. Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet, så skalle dock din hand föra mig och din högra hand hålla mig. Ps. 139: 7-10.
Jesus säger: Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem. Matth. 18: 20. Si, jag är när eder alla dagar intill verldens ända. Matth. 28: 20.
Och det är icke endast genom förvaltare, som Herren utförer sina verk. Herren Gud, den mäktige, talar och kallar verlden
2) Skand. Stjerne V: 45.
3) Lectures on Faith, 1 Sect. 15 §.
4) Lectures on Faith, 1 Sect. 12 §.
5) Lectures an Faith, 1 Sect. 16 §.
68
ifrån solens uppgång allt intill nedergången. Ps. 50: 1. Om han säger, så sker det, om han bjuder, så är det gjordt. Ps. 33: 7. Han böd skyarne ofvantill m. m. Ps. 78: 23.
XXII. I afseende på Guds enhet hysa mormonerne villande åsigter. Visserligen förekommer stundom i deras skrifter den utsagan att Fadren, Sonen och den H. Ande är en Gud, allsmäktig och evig utan ända1). Men denna enhet fattas dock icke så, att Fadrens och Sonens personer äro införlifvade till ett; utan i följd af sina materialistiska åsigter mena mormonerne att, emedan två partiklar af materie aldrig kunna vara ett, utan der den ene är, der kan icke den andre vara, på samma gång; alltså skulle Fadren och Sonen icke kunna vara införlifvade till ett.
Men emedan samtidigt i tillvarelsen kunna finnas åtskilda substanser, som hafva samma egenskaper och fullkomligheter; så kunna Fadren och Sonen i den mening vara ett, att de besitta samma egenskaper. Det är i den meningen, som mormonerne medgifva att det är blott en Gud.
Det är således blott en sådan enhet, som när man, vid undersökning af rent vatten i Danmark och Utah, säger att det är endast ett slags rent vatten emedan vattnets beståndsdelar äro enahanda2).
XXIII. Mormonerne påstå att det finnes många Gudar. Ty ehuru de visserligen både i Mormons bok3) och i Förbundens bok4) talas om att det är en Gud, som skapat alla ting ; så förklara dock mormonerne detta sålunda : en verld har en personlig Gud eller Fader, och dess innevånare tillbedja den Gudens egenskaper; en annan verld har en annan Gud, och tillbeder hans egenskaper5).
Men äfven inom hvarje verld tyckes det mormonerne icke vara så noga att bibehålla endast en Gud. De försäkra nemligen, att, efter den uppenbarelse, som säges förlänad åt Josef Smith, det gifves många gudar, att Abraham, Isaak och Jakob äro gudar, att alla goda menniskor i mormonernas kyrka skola blifva gudar, och att om vi toge en million verldar sådana som denna, och räknade deras partiklar, skulle vi finna att det gifves flere gudar än stoftgranden i alla de verldarna; att Johannes
2) Skand. Stjerne V: 19. Thomander, fem och tjugu morm. lärosatser, 9.
3) p. 57.
4) Covenants and Commandm., 2 Sect. 5 §.
5) Skand. Stjerne, V: 47.
69
såg 144,000 gudar1). Menniskorna äro bestämda att blifva icke blott Guds söner, utan gudar2). I synnerhet äro presterna gudar, nemligen Guds söner3).
Hvad den H. Skrift säger om dessa många gudar, skola vi antyda, sedan vi förut få taga kännedom om hvem det är, som mormonerne vilja ibland detta gudahvimmel upplyfta i högsätet för att der såsom den "Gamle af dagarna" throna.
XXIV. Mormonerne säga att alla slägter, både de i himlen och de på jorden, äfven som de, som äro förlöste ifrån fängelset, skola blifva förenade i deras egna leder under Adam den store Patriarchen för alla slägter, allas furste, allas fader, under råd och styrelse af den helige, som är från evighet, Ljusens Fader4). Redan detta är att upphöja den Gamle Adam. Men det stadnar icke härvid. Josef Smith säger uti en föregifven uppenbarelse uti Sept. 1830 att Michael eller Adam är allas fader, allas furste, den gamle af dagarne5). Och uti en af sina sånger taga mormonerna bladet helt och hållet för munnen, och säga att den "Gamle af dagarna" (om hvilket det hos Dan. 7: 9, 10 heter att tusende sinom tusende tjente honom och tio sinom hundrade tusen stodo för honom) "är Adam vår fader, den gamle Adam"6).
Så träffa vi omsider mormonismens kärna: den gamle Adam, syndens menniska, förgudad, uppsatt på thronen! Det är åt honom, som hyllning hembäres : det är åt honom mormonerne vilja beställa tusende sinom tusende tjensteandar, på det att allt skall inrättas och dömas efter hans lustar.
Men hvad säger den H. Skrift om allt detta? Jag Herren, det är mitt namn, och jag skall icke gifva min ära enom androm, eller mitt lof afgudomen. Es. 42: 8. - Ändock någre äro, som kallas Gudar, ehvad det är i himmelen eller på jorden, såsom många gudar och många herrar äro; så hafve vi allenast en Gud, Fadren, af hvilken all ting är och vi uti honom, och en Herre, Jesum Christum, genom hvilken all ting är, och vi genom honom. 1 Cor. 8: 5. f.
- Christi dag kommer icke utan tillförene sker affall,
2) Orson Pratt, Celest. Ægteskab, p. 18.
3) Covenants, 92 Sect. 5 §.
4) Orson Pratt, Celest. Ægtesk., p. 171.
5) Covenants and Commandm., 50 Sect. 2 §.
6) Psalmer til Brug for Sidste Dages Hellige i Skand. Femte Udg. p. 341, 342.
70
och uppenbar varder syndens menniska, förtappelsens barn, hvilken är en motståndare och upphäfver sig öfver allt det Gud och gudstjenst kallas, så att han sätter sig i Guds tempel och gifver sig före som han vore Gud. 2 Thess. 2: 3, 4. - Tänkte du dock i ditt hjerta : jag vill stiga upp i himmelen och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor ... jag vill fara öfver de höga skyar och vara den aldra högste lik. Ja, till helvetet far du, vid kulans sida. Es. 14: 13-15.
XXV. Mormonerne lära att vårt andeliga väsende är afladt1) af Gud*) och att verldarnas innevånare aflades som söner och döttrar af Gud2). Såsom vi redan funnit, påstå mormonerne att Gud har flere hustrur, hvaraf en eller flere i evigheten, hvarmed han aflat våra andar3). Likväl, säga de, är ej den Gud, som vi tillbedje, personligen fader till alla dessa söner och döttrar. Ty andarna aflade äfven söner och döttrar, innan denna verlden var4). Menniskornas andar voro till och jublade vid skapelsen5).
Af Skriften veta vi väl, att det blott är en, som är Guds enfödde Son, född af Fadren i evighet, och att, utom den Heliga Tre-enigheten, finnas inga väsen, som icke blifvit skapade af Gud.
XXVI. Mormonerne lära, att, oaktadt anden i det ursprungliga organiserade tillståndet är ett äkta barn af andarnas fader6), är dock i föreningen af ande och kött större fullkomlighet än i anden allena7). Anden antager derför lekamen, för att genomgå pröfning och foga sig efter den samme fadrens befallningar, på det att de, som frälsas, må blifva Guds söner både till lekamen och anden8).
Och då anden och lekamen, blott när de äro förenade, kunna njuta en fullhet af salighet, så måste de andar, som under detta pröfnings-tillstånd icke hålla lekamen under de lagar, hvarmedelst de kunna helgas, gå misste om en celestial herrlighet8).
De säga att om vi, efter att i vårt förra pröfningstillstånd hafva varit trofasta, nu bevisa oss lydige rättfärdighetens lag uti detta pröfnings-tillstånd, så är oss lofvadt att blifva medarfvingar med Jesus8). Häraf finna vi således
*) Vi hafva sett att den guden är den Gamle Adam.
2) Covenants and Commandm. 92 Sect. 3 §.
3) Celest. Ægteskab, p. 196.
4) Celest. Ægt., p. 14, 15.
5) Celest. Æyt., p. 11.
6) Skand. Stjerne VII: 82.
7) Skand. Stjerne VI: 145.
8) Skand. Stjerne VII: 82.
71
att mormonerne antaga flere pröfnings-tillstånd. Förf. erinrar sig icke något ställe i mormonernes egna skrifter, der antalet af pröfnings-tillstånden uppgifves. Men af "Mormonism and its Origin" (benäget meddelad af D:r WIESELGREN) inhemtas att hvarje ande, som önskar upphöja sig sjelf och blifva en yngre (minor) Gud, har privilegium på att komma i verlden för att taga på sig en kropp, och att åt honom beviljas sju pröfningar, så framt han icke blir upphöjd förr; d. v. s. hvarje ande kan taga på sig en kropp och tillbringa deruti ett naturligt lif; om under den tiden det icke finnes tillräcklig förtjenst att upphöja kroppen och blifva en Gud; så tages en annan kropp och så vidare, till dess att sju kroppar blifvit försökta.
Men derest nu den sjunde äfven förblifver oupphöjd ; då är det för sent för ånger: då är dess dom beseglad och den erhåller sitt straff1). Allt detta skulle man kunna med tystnad förbigå såsom mormonska drömmerier, om deruti icke innehölles en farlig villa genom förspegling om tillfällen till omvändelse efter detta lifvets slut.
Sådan utsigt är lockande för syndalustan och invaggar syndaren i säkerhetens sömn. Den H. Skrift nedslår alla sådana falska förhoppningar genom de allvarligaste påminnelser att ej försumma den tid, der man uti sökt varder.
J huggormars afföda, ho hafver eder föregifvit att J skolen undfly den tillkommande vreden? Görer fördenskull sådana frukt, som bättring tillhörer. Nu är ock yxen satt till roten; derför hvart och ett träd, som icke bär goda frukt, blifver afhugget och kastadt i elden, Matth. 3: 7, 8, 10. När trädet faller, på hvilket rum det faller, der blifver det liggande. Pred. 11: 3.
XXVII. Mormonerne lära i afseende på englarne att många af dem äro Adams och Evas efterkommande, barn af menniskor, hvilka sägas vara Gudar eller Guds söner2). De andar, som stredo i himmelen tillika med Michael (Adam) och segrade öfver draken (Lucifer), tillätos komma in i verlden och påtaga sig tabernakler eller dödliga kroppar3).
Här göra vi åter bekantskap med en af mormonernes
2) The Millennial Star, enligt the Mormons p. 42.
3) Skand. Stjerne VII: 82.
72
dikter, hvilken likväl stundom i ett par punkter framställes något förändrad, såsom vi skola se af följande :
XXVIII. I Mormons bok1) omtalas väl englarnes syndafall såsom föregående menniskans. En tredjepart af himmelens mångfaldighet2) eller af de andar, som skolat blifva menniskor, följde Satan och blefvo djeflar3).
- Om syndafallet sägas mormonerne hysa följande föreställning: När det blef nödvändigt att befolka denna lilla verld, som vi bebo, erhöll Gud-Adam af sin Fader (ty hvarje gud har sin fader,) såsom sitt arf denna lilla fläck på firmamentet.
Adam kallade då sina två söner, Satan, den äldre, och Christus, den yngre (deras andar), och underrättade dem, att hans fader hade beviljat honom denna verlden såsom hans arf, och att det derför var nödvändigt att upphöja hvarje till deras sfer hörande ande, som kunde pröfvas värdig en sådan upphöjelse.
"Nu", sade Adam till sina två söner, "är det nödvändigt, för att pröfva dessa andars värdighet, att hvar och en lider i köttet. Och på det jag må kunna döma af erfarenhet, skall jag sjelf antaga den första kroppen (the first body) ; den kroppen måste fälla och bli underkastad synd: den måste derför återlösas. Nu", förtsatte han till sin äldste son - "sedan jag lidit i köttet och fallit, vill du, Satan, min äldste son, begifva dig till verlden och återlösa den?"
"Jag vill", svarade den äregirige sonen, "om du vill gifva mig din ära". "Nej!" svarade Adam, "Jag vill icke".
Derpå kallade han sin yngre son, Christus, och sade: "vill du återlösa verlden, sedan den har fallit?" "Jag vill" svarade Christus, "om du gifver mig en ära, som är jemnlik din egen".
"Nog", sade fadren, "du skall så få".
-- Satan, då han nu såg att han förlorat sitt arf, gick hemligt att verka bland andarne och stälde till split (kicked up a muss); berättade dem, att han blifvit bedragen på sitt arf, och värfvade för sin sak alla han kunde.
Följden deraf blef den att en strid lefvererades på de himmelska fälten. General Satan förde befälet å ena sidan och general Christus å den andra. Och Satan vardt illa tilltygad och bortdrifven till mörkrets eviga regioner.
Adam, allas fader och Gud, placerade sig sjelf i
2) Covenants and Commandm. 40 Sect, 10 §.
3) Skand. Stjerne VI: 82.
73
lustgården o. s. v. och, i behörig tid, sedan verlden hade fallit, kom Christus och återlöste den1).
Af denna mormonska dikt finna vi ibland annat att det väsende, som de skänka guda-namn, saknar nödig insigt att bedöma moraliska förhållanden, och att han köper sig insigt genom syndafall. Mormonernas Gud syndar! Vår Gud är en helig och allvis Gud.
XXIX. Mormonernes lära om skapelsen är förvirrad och behäftad med motsägelser. Ibland säga de att det aldrig var någon begynnelse2); ibland medgifva de dock en skapelse och säga att Gud är all tings skapare och uppehållare3). Sådant oaktadt påstå de dock att elementerna äro eviga och utgöra Guds tabernakel4), d. v. s. lekamliga omhölje.
De säga: Gud har icke skapat elementerna: de äro eviga, utan orsak5). De föregifva att Gud Fadren, sedan han aflat andarne, derefter började det arbetet att skapa jordiska tabernakler på samma sätt, som han sjelf var blifven skapad i köttet, genom att nyttja de gröfre stoff, som voro organiserade och hvaraf denna jord var sammansatt, till dess hans system blef af dem genomträngdt. Följaktligen blefvo hans barns tabernakel organiserade af denna jordens gröfre stoff6).
- I Mormons bok7) heter det väl att skapelsen är skedd genom Guds ord; men eljest säga mormonerne att det är genom tron, som verldarne äro skapade8), eller, såsom det på ett annat ställe heter: det är genom prestadömets kraft, som verlden blef frambragt medelst tron genom Guds ords makt9).
Äfven påstå mormonerne att alla Jesu yngre bröder hjelpte till vid skapelsen10) och att nya verldar skapas allt efter som de behöfvas till bostäder för andarnas barn11).
Härvid vilje vi blott anmärka att Ebr. 11: 3, som mormonerne vilja tyda såsom bevisande verldens skapelse genom tron, alls icke lemnar dem det ringaste stöd. Ty i det åberopade språket lyda orden sålunda: Genom tron besinna vi att verlden är fullbordad genom Guds ord. För öfrigt tyc-
2) Skand. Stjerne V: 68.
3) Mormons Bog p. 153. Lectures on Faith, 3 Sect. 19 §.
4) Covenants and Commandm. 83 Sect. 5 §.
5) Celest. Ægteskab p. 159.
6) Skand. Stjerne VI: 356.
7) p. 123.
8) Lectures on Faith I Sect. 15 §.
9) Skand. Stjerne V: 100.
10) Celest. Ægleskab, p. 11.
11) Celest. Ægt. p. 157-160.
74
kas dessa mormonernas åsigter genom sin oreda och motsägelse tillräckligt vederlägga sig sjelfva, så att det är nog att påpeka det de antaga en skapare, som sjelf är skapad!
XXX. Ehuru mormonerne så till vida tyckas vilja erkänna menniskans skapelse af Gud, att de ur Biblen anföra, att Gud inblåste i menniskans näsa en lefvande ande1) ; så afvika de dock föröfrigt ifrån den H. Skrift.
Än säga de att menniskan är ett evigt väsende, och besitter just samma egenskaper som Gud, men i mindre grad2) ; än säga de att menniskornas andar aflades först i andeverlden och bodde der hos sina föräldrar innan de kommo hit på jorden3) och ikläddes dödliga kroppar. Anden anse de såsom ett substantielt väsende, mera elastiskt, fint och luttradt än den jordiska lekamen4).
Dock lägga de så stor vigt på kroppen, att de säga det en af de största förbannelser, som ålades den från himlen störtade satan, var den, att han icke skulle få någon lekamen4). Ande och kropp är menniskans själ5), säga de. För utredandet af den mormonska sammangyttringen af ande, själ och kropp torde vara nog att hänvisa till psychologien. Hvad åter vidkommer det mormonska försöket att utstyra menniskan med just ("nøjagtigen") samma egenskaper som Gud; så hafva vi redan ofvanföre (satsen XXIV) antydt, huru den H. Skrift anser ett sådant tilltag.
XXXI. I Mormons bok6) heter det att om menniskorna icke fallit, så skulle de inga barn haft, utan förblifvit i ett oskyldigt tillstånd och ingen glädje njutit, ty de kände ingen sorg; och intet godt gjort, ty de kände intet ondt. Men se, all ting hafva blifvit gjorda efter hans vishet, som känner all ting. Adam föll, på det att menniskorna skulle blifva till, och menniskorna äro till för att de skola njuta glädje.
- Uttrycken äro här visserligen något sväfvande. Skulle man ej åtnöjas med sådana halfqvädna visor; så behöfver man endast skaffa sig Skandinaviens Stjerna, der7) man får veta, att om Adam icke hade syndat, så skulle de helige varit en maschin och icke kunnat närma sig ståndpunkten för
2) Skand. Stjerne VII: 83.
3) Skand. Stjerne VI: 354.
4) Skand. Stjerne VI: 145.
5) Covenants and Commendm. 7 Sect. 4 §.
6) p. 68.
7) Femte årgången p. 53.
75
de oskäliga djuren och troligen icke en gång vextrikets njutningar. - Der1) föregifves också att det varit Herrens afsigt att Adam skalle äta af den förbjudna frukten. Det fanns för honom ingen annan väg till throner och herradömen än att öfverträda2).
I motsats mot dessa mormonska villor lärer den H. Skrift sålunda : Herren sade till Adam : efter du lydde din hustrus röst och åt af trädet, om hvilket jag dig böd och sade: du skall icke äta deraf; förbannad vare marken för din skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar. Törne och tistlar skall hon bära dig och du skall äta örter på marken. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, till dess du varder åter till jord igen, deraf du tagen är; ty du är jord och till jord skall du varda, i Mos. 3: 17-19. För ens synd skull är fördömelsen kommen öfver alla menniskor... För en menniskas olydnad äro månge vordne syndare Rom. 5: 18, 19.
XXXII. Mormonerne förneka arfsynden och påstå att små barn kunna icke synda3). Satan får icke fresta dem3).
Biblen bär oss vittnesbörd derom att menniskohjertats uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen. 1 Mos. 8: 21. Si, jag är af syndelig säd född och min moder hafver mig i synd aflat. Ps. 51: 7. Genom en menniska är synden kommen i verlden och för syndens skull döden, och är så döden kommen öfver alla menniskor efter de alla syndat hafva. Rom 5: 12.
XXXIII. Om tron hysa mormonerne egna åsigter. De förlägga tron först uti Guds bröst4), och fatta den såsom rörelsekraften uti både timliga och andeliga saker5), ja, såsom den princip, hvarigenom Gud skapar och beherrskar verlden6).
De sammanblanda tron med allmakten, så att de äfven vid uppräknandet af Guds attributer tala om tro eller makt (faith or power7). - Klart bör väl vara att hvad på sådant sätt fattas såsom Guds egen tro eller makt icke är detsamma, som vi förstå med menniskans christliga tro på Gud.
- Mellertid mena visserligen mormonerna att de lägga all behörig vigt äfven på tron på Gud. De fordra, med åbe-
2) Thomander, fem och tjugo mormonska lärosatser, 14.
3) Mormons Bog, p. 562, 563. Covenants and Commendm. 10 Sect. 13 §.
4) Lectures on Faith, 1 Sect. 15 §.
5) S. s. § 12.
6) S. s. § 16.
7) Lectures on Faith, 4 Sect. 6 §.
76
ropande af Marc. 16: 17, 18, att tron skall vara så stark, att den bevisar sig undergörande1). De säga att de, som icke hafva gåfvan att göra tecken, icke äro troende, och sådana skola fördömas2).
- Om man mellertid närmare efterforskar, hvarpå mormonernes tro syftar; så får man veta, att de som tro de föregifna uppenbarelserna genom Josef Smith och lyda dem, de skola varda rättfärdige och frälste; men de, som icke tro dem och förhärda sitt hjerta emot dem, de skola visserligen varda fördömde3).
Således lära mormonerne, att den, som ej blir mormon, varder fördömd. Men om någon, som omfattat mormonismen, derifrån affäller, den anses hafva begått synd emot den H. Ande, och skall varda fördömd4).
Af hvad redan blifvit ådagalagdt och hvad ytterligare kommer att ådagaläggas är väl klart, huru mormonernas tro är förfalskad genom lögnaktiga funder. Emedan mormonerne fatta allt på ett materielt sått, kunna de icke inse huru inom christenheten en andelig tillämpning af trons under verkliggöres.
Sjelfva hafva de indruckit de falska lärornas gift och deraf blifvit så berusade, att de icke märka det de gifvit sig i afgrundsfurstens tjenst och låta ormaynglet fostras inom deras egna hjertan.
- Deremot följa med den christna tron ännu såsom fordom de utlofvade tecknen, fattade i andelig mening. Sjelfva den omständigheten, att Christi kyrka består oaktadt alla hätska anfall, visar att med den sanna tron ännu följer kraften att fördrifva djeflar.
Ja, till och med det att de christne kunna taga kännedom om mormonismens läror utan att deraf förderfvas, häntyder på uppfyllelsen af löftet i Marc. 16: 18 att om de dricka något det dödeligt är, skall det dem intet skada.
XXXIV. Omvändelsen fattas af mormonerne på eget sätt. De säga att det är i synnerhet trenne mycket framstående synder, från hvilka den närvarande generationen bör omvända sig, neml. fiendskap mot Josef Smith, horeri och förnekande af Mormons bok5).
Tages härvid i betraktande att "horeri" skall, enligt mormonernas påståstående, förekommas
2) Evang. s. Grunds. p. 92.
3) Orson Pratt, Evang. sände Grunds. p. 12.
4) Celest. Ægteskab, p. 35.
5) Orson Pratt, Evang. sande Grunds. p. 29.
77
genom afskaffande af en-gifte och införande af mång-gifte1); så blir det hufvudsakliga, som menniskorna för sin omvändelse hafva att iakttaga, just omfattandet af Josef Smith och Mormons bok samt införandet af mång-gifte.
De omvända sig icke rätteligen, utan likna en falsk båge. Hos. 7: 16.
XXXV. I likhet med baptisterna förkasta mormonerne barndopet och hvarje dop, som ej sker genom ett fullständigt neddoppande i vatten2). Dock anse mormonerne att barnen böra döpas vid åtta års ålder3).
I sin granskning af "baptisternes villomeningar rörande det christliga dopet" har författaren redan sökt undanrödja de mot vår kyrkas dop gjorda invändningar. Huruledes deremot det mormonska dopet är alldeles förkastligt, det har P. Chr. KIERKEGAARD4) redan ådagalaggt.
XXXVI. Mormonerne föregifva att dopet hädanefter bör ske efter detta formulär: efter fullmakt af Jesus Christus döper jag dig5). - Det bör dock vara tydligt för hvar och en att sjelfva instiftelseorden till Herrens dop icke tillstädja någon annan dop-formel än den, som vår christna kyrka begagnat ända ifrån apostlarnas tid.
XXXVII. Såsom mormonska dikter angående dopet må vidare nämnas: a) påståendet att Israels barn döptes af Moses i hafvet, sedan de kommit öfver Röda hafvet och voro i säkerhet lägrade på östra strandbrädden6); b) föregifvandet att dopet började redan med menniskoslägtets stamfader Adam, och att detta är oss uppenbaradt genom Enochs profetia, hvarom Josef Smith säger sig erhållit uppenbarelse i December 18307).
XXXVIII. Mormonerne antaga ett dop för de döda8). Om menniskor dö innan de varit i tillfälle att undfå morniondopet, så skulle det vara nödvändigt att lefvande personer i deras ställe emottaga nämnde dop9), emedan mormonerne mena att de lefvande på det sättet förlösa de döda ur
2) Mormons Bog, p. 557.
3) Covenants and Commendm. 22 Sect. 4 §.
4) Om og mod Mormonismen p. 40 ff. 52.
5) Covenants and Commandm. 2 Sect. 21 §. Hela mormonska dopritualen finnes i Mormons Bog, 462.
6) Orson Pratt, Evang. s. Grunds. p. 39.
7) Pearl of great Price, 1-3.
8) Covenants and Commandm. 106 Sect.
9) Celest. Ægteskab, p. 170.
78
deras fängelse1). Det är derför, som uti mormonernes tempel anstalter vidtagas "för de dödas frälsning och förlossning"2). Endast uti templet får dop för de döda förrättas, och deröfver skola noggranna anteckningar hållas. Sådana uti mormon-templet förda anteckningsböcker äro synnerligen vigtiga, emedan de döde skola dömas efter som skrifvet står i dessa anteckningsböcker.
Mormonerne skrufva neml. först Matth. 16: 19 så, att Herrens ord der skulle innehålla : hvad i antecknen (inregistreren) på jorden, det skall vara antecknadt i himmelen3); och sedan förklara de Uppenb. 20: 12 på det sättet, att de vid domen öppnade böcker, hvaruti skrifvet är om menniskornas gerningar, skulle utgöra mormonernes vid deras tempel förda registraturer4).
Sådana förvrängningar af Guds ord tyckas vara så grofva att de endast behöfva påpekas.
XXXIX. Mormonerne påstå att Hand-påläggelsens ordinance för födelsen af andan är väsendtlig för saligheten5). De säga äfven att när en hedning blir sanntroende (mormon) och Herren utgjuter sin Hel. Anda på honom, torde han få convulsioner, så att han tyckes vara nära att svimma6).
- Det står dock ingenstädes i Biblen att hand-påläggning skulle vara nödvändig för saligheten; men väl står det att Guds rike kommer icke med yttre åthäfvor. Luc. 17: 20.
XL. I afseende på Nattvarden lära mormonerne att brödet och vinet äro sinnebilder (the emblems) af Christi lekamen och blod7).
XLI. Mormonerne föregifva sig vara i besittning af det Melchisedekska prestadömet8). - Uti Skriften talas på helt annat sätt. Gud säger till älsklige Sonen: Du är en prest till evig tid efter Melchisedeks sätt. Eb. 5: 6.
XLII. Mormonerne påstå att den sanna christna kyrkan strax efter Apostlarnes tid utrotades från jorden, och att den efter 1700 års förfall åter blifvit upprättad genom Josef Smith9). De säga, att den som ej förenar sig med mor-
2) Celest. Ægteskab, p. 165.
3) Covenants and Commandm. 106 Sect. 8 §.
4) Covenants and Commandm. 105 Sect. 5 §.; 106 Sect, 4, 7 §§.
5) Evang. sande Grunds. p. 15.
6) Skand. Stjerne VII: 5.7
7) Covenants and Commandm. 2 Sect. 8 §; 22 §. innehåller nattvards-ritualen.
8) Covenants and comm. 3 Sect.
9) Orson Pratt, Evang. sande Grunds. p. 107-133.
79
monerne, går förlorad1); ja, att alla män och qvinnor, som äro döda utan prestadömets nycklar [icke tillhöra mormonkyrkan] äro under djefvulens makt2).
Mormonernes föregifvande att den sanna christna kyrkan tidigt blifvit icke blott förderfvad utan äfven utrotad, utgör ett upprepande af en gammal visa, som på olika ton blifvit sjungen än af en, än af en annan af åtskilliga sekter, hvilka, ehuru de föregifvit sig sjelfva vara den enda sanna för evigheten bestående kyrkan, likväl, liksom svampar om hösten, uppkommit och försvunnit, under det att den kyrka, om hvars utrotelse de så käckt talat, allt jemt under seklernes lopp består.
- Det orimliga i mormonernas föregifvande om Christi kyrkas utrotning på jorden straxt efter Apostlarnes frånfälle, är väl så påtagligt att det knappast torde behöfva någon vederläggning.
Är det rimligt att låta inbilla sig det Gud skulle under en tid af mera än 1700 år, ifrån Apostlarnas frånfälle allt intill Josef Smiths uppträdande, alldeles hafva öfvergifvit hela menniskoslägtet, utan att upprätthålla någon nåde-anstalt på jorden? Är sådant förenligt med Guds barmhertiga sinnelag? Påminner oss icke fastmera den Heliga Historien, huruledes Gud under alla tider icke blott haft sin plantering på jorden, utan ock vårdat den?
Sjelf frågar ju Herren redan i G. T. hvad skulle man dock mera göra med minom vingård, än det jag honom icke gjort hafver? Es. 5: 4. Och i N. T. har han sjelf svarat på den frågan: "hvad skall jag göra? Jag skall sända min älsklige son". Luc. 20: 13.
Den som verkligen erkänner att Gud sändt sin Son, och att Guds Son fördenskull uppenbarades att han skulle nederslå djefvulens gerningar: huru kan den låta så förblinda sig af djefvulens funder, att han låter inbilla sig, det den kyrka, som Christus upprättat och om hvilken Frälsaren sjelf så bestämdt sagt att helvetes portar icke skola varda henne öfvermäktige; - skulle icke desto mindre genast efter apostlarnes frånfälle blifvit utrotad!
- Genom påståendet om Christi kyrkas utrotelse strax efter apostlarnes tid vilja ju mormonerne i sjelfva vecket göra Christus till en ljugare; men med detsamma hafva de ock uppenbarat, att de sjelfve äro bara af den ande, som icke blef ståndande i sanningen, och som, när han talar lögn, talar af sitt eget.
2) Skand. Stjerne VI: 83.
80
Joh. 8: 44. Och hvad slutligen vidkommer mormonernes påstående att den, som icke förenar sig med dem, skulle gå förlorad ; så är just föreningen med dem högst vådlig. Man behöfver för att inse detta endast kasta en blick på Biblens sista blad: der omtalas hvad lott för evigheten beredes genom anslutning till lögnens barn. Ty utantill äro hundar och trollkarlar och bolare och mandråpare och afgudadyrkare och alle de, som älska och göra lögnen. Uppenb. 22: 15.
XLII. Mormonerne anklaga kyrkan derför att hon skulle hafva afskaffat profetiska och apostoliska embetet och uppfordra med utmanande hån presterskapet att ur archiverne uppsöka och framvisa det dokument, som berättigade till ett sådant afskaffande1).
De säga att kyrkan icke kan vara den sanna christliga utan att fortfarande ega profeter och apostlar2). - Häremot genmäle vi att det är onödigt att söka i archiver efter urkunder för att urskulda ett föregifvet afskaffande af nåde-embeten, enär kyrkan aldrig har gjort sig saker till något sådant afskaffande, utan hela historien derom är idel lögn.
Deremot är det sanning att kyrkan fordrar att nåde emhetena skola fattas efter christendomens anda, och icke efter mormonska funder. Och det är nödvändigt att skilja mellan det utomordentliga och det ordentliga i Herrens stiftelser och icke sammanblanda sådant, som afsåg sjelfva kyrkans första grundläggning och ordnande med det, som endast afser den redan grundade kyrkans vidmakthållande och förkofran.
Hvad nu först vidkommer Apostlaembetet, så innehade visserligen Apostlarne uti sitt för hela kyrkan grundläggande embete en utomordentlig och egen ställning. Detta bör kunna inses af hvad om dem förekommer öfver allt i N. T. ända till dess sista blad, der man i Uppenb. 21: 14 finner Apostlarnas namn på det Nya Jerusalems grundvalar, hvarigenom antydes att Apostlarne intaga uti kyrkan en egendomligt grundläggande ställning.
Sådant erkänna också villigt alla christne, som önska få vara Guds husfolk, uppbyggde på Apostlarnes och Profeternes grund, der Jesus Christus öfverste hörnstenen är. Ephes. 2: 19, 20. Men Apostlarne biträddes under sitt embetes förrättning af evangelister eller lärare, som kringreste i apostoliska upp-
2) Orson Pratt, [här verkar det saknas en rad i slutet av sidan 80]
81
drag. Och sådana uppdrag finnas ännu. Och Guds Ande har väl icke så vikit från christenheten att ju ej tjenliga verktyg skulle finnas för evangelii verk. Fastheldre är det så, som BJÖRCK1) säger, att när rätta missionärer på sina tider uppträda, så fortsätta de den för Apostlarne egendomliga verksamheten, utan att dock hafva Apostlarnes myndighet eller den grad af ingifvelse, som ledde de förra vid deras predikan och föranstaltanden.
- Huru Apostlarne såsom herdar för Christi hjord efterföljdes af biskopar o. s, v. är väl så allmänt bekant att det icke behöfver här omtalas. - Hvad åter profetians embete angår, så är visserligen äfven det inom församlingen fortfarande, när det fattas såsom christeligt läro-embete. Dock märkes härvid, till varning för mormonism och andra villor, Apostelens förmaning : hafver någor profetian, så vare hon ens med trone. Rom. 12: 6.
Såvida denna regel iakttages, så äro vi så långt ifrån att förneka det embetet, att vi fastheldre instämma i den Apostoliska bönen att Gud ville gifva visdomens och uppenbarelsens anda till sin kunskap och upplysa förståndets ögon (Ephes. 11: 17, 18), emedan eljest det aldrig blir någon rätt christlig upplysning. Ty att Guds ord bevisar sig kraftigt i syndares hjertan och uträttar det, hvartill det är sändt, det är den H. Andes kraft och gåfva.
- Men om deremot profetian fattas icke såsom ens med trone, utan såsom framkommande med nya uppenbarelser och förkunnande ett nytt evangelium; då måste den förkastas såsom falsk, emedan Christus icke har lofvat någon ny frälsande uppenbarelse förrän sin sista ankomst, utan tvertom sagt att alle de, som dessförinnan uppkomma med nya uppenbarelser, äro falske profeter, för hvilka vi skole taga oss till vara.
Någon ny uppenbarelse behöfves icke, emedan de ord, som Christus talar, äro ande och lif. Joh. 6: 63. De äro icke en gång talade för att sedan, liksom ofta är händelsen med menniskors ord, försvinna ; utan de gå med lefvande och lifvande kraft genom alla tider till att uppväcka menniskor till lif, till pånyttfödelse och helgelse.
Gemenskapen med Christus och hans församling vidmakthålles genom den Hel. Ande, om hvilken Christus säger: "han skall taga af mino och förkunna eder". Joh. 16: 14 - således ingen ny lära - och han skall leda eder i all sanning. Joh.
82
16: 13, hvadan således ingen ny profet behöfves. Den christna kyrkan har således sin ledning genom Herrens Ande, och har visst icke afskaffat hvarken apostla-embetet eller profetian, utan endast fattat dem i enlighet med Guds ord. Men fastän kyrkan inom sig bevarar det apostoliska och profetiska embetets väsende, så öfverensstämmer det dock med den christliga ödmjukheten att icke med de höge Profeters och Apostlars namn beteckna deras ofullkomliga efterföljare uti embetet.
- Mormonerne förfara deremot på alldeles motsatt vis. Emedan hos dem saknas det christliga väsendet, finna de angeläget att prunka med namnen: profeter, apostlar o. s. v. Men hvad båtar det att tillvälla sig vackra namn, när sanna förhållandet icke svarar deremot? Huru litet det är bevändt med blotta likheten uti namnet, när anden och hjertelaget äro olika, kan man finna af den enkla jemförelsen mellan den kyske Josef, som flydde undan, när Potifars hustru sökte förföra honom, och mormon-profeten Josef, som deremot sökte förföra alla hustrur, som han kunde öfverrumpla! Och hvad båtar blotta namnet profet eller apostel?
Frågan är i hvems ärender man är stadd, i Guds eller satans? Ty det är icke blott öfver falske profeter, som Skriften klagar, utan äfven öfver falske apostlar, de der taga sig uppå Christi Apostlars person. Och det är icke under; ty ock sjelfver satan förskapar sig uti ljusets engel. Derför är icke under att hans tjenare också förskapa sig lika som de der vore rättfärdighetens predikare, hvilkas ände skall varda efter deras gerningar. 2 Cor. 11: 13-15.
XLIV. Mormonerne påstå att hela det romerska, grekiska och protestantiska presterskapet, ända från påfven ned till den lägsta prest, är lika så blottadt på gudomlig auktoritet, som djefvulen och hans englar1).
De säga att den helige Ande kommer icke i ordets kraft, utan genom hand-påläggning2). Den som icke (genom hand-påläggning) undfått den H. Ande, skall ej lära3); den som ej blifvit ordinerad af den som har auktoritet, skall ej predika evangelium4).
Det hätska anfallet mot presterskapet saknar allt bevis och antyder blott mormonernas vanmäktiga förbittring. Ko-
2) Skand. Stjerne, VII: 75.
3) Covenants and Commandm. 13 Sect, 5 §.
4) S. s.§. 4.
83
steligt är emellertid att mormonerne vilja underkänna giltigheten af det christliga presterskapets ordination, under det att de godkänna sin profets förfarande, att sjelf oinvigd först ordinera O. Cowdery och sedan låta ordinera sig tillbaka af nämnde Cowdery! - Det är att riktigt sila mygg och svälja kameler.
XLV. Mormonernes tolkning af budet att älska ovänner och öfva menniskokärlek sluter sig på ett värdigt sätt till deras öfriga läror. De beklaga att nationernas ogudaktighet och okunnighet förbjuda tillämpningen af den mormonska menniskokärleken i sin fulla kraft 1).
Nå, hvaruti består den då? Jo deruti att om det är nödvändigt att utgjuta nästans blod på jorden, för att denne skall blifva frälst, så bör man utgjuta det1). Denna regel synes tillämpas med afseende på affällingar, och Daniterne äro, såsom vi antydt, de blinda verktyg, hvarigenom denna besynnerliga menniskokärlek utöfvas.
Huru den menniskokärleken öfvas torde kunna anas, när man får veta att uti en predikan, som nuvarande mormonprofeten höll d. 20 Mars 1853, han ibland annat talade sålunda:
"nå ... hållen mun på eder, att J icke varden förgjorda, innan J tillförsen eder sådant! ... Jag säger det, att heldre än att jag vill se dessa affällingar här drifva sitt spel, vill jag taga upp min hirschfängare och segra eller dö.
(Stor rörelse i församlingen ; allmänna bifallsrop).
Nå, J smörjige affällingar, packen eder bort, eller ock skall en sträng dom gå öfver eder!
(Allmänt rop: ja, ja, så skall det gå).
Anser J mitt ord vara rätt, så upplyften edra händer!
(Alla upplyfta händerna).
Låtom oss anropa Herren, att han lemnar oss bistånd till detta såsom till hvarje godt verk".
Ferris, Utah and the Mormons, enligt Olshausen p. 183.
XLVI. Mormonernes åsigter om äktenskapet äro verldsberyktade. Såsom redan blifvit antydt blef hos dem, i strid med deras egna föregifna heliga skrifter2), mång-giftet infördt och hölls först såsom en hemlighet3) inom skrankorna af det högre presterskapet, sedermera blef det icke blott offentligen erkändt, utan med otrolig fräckhet försvaradt. Så
2) Mormons Bog, p. 120. The Book of Doctrine and Covenants, 109 Sect. 4 §.
3) I the Mormons, p. 305, 306 lyftes slöjan frän åtskilliga af mormonernas hemliga skändligheter.
84
har t. ex. Orson Pratt haft den skamlösheten att påstå icke blott att de christnes lagar om en-gifte äro orättfärdiga och obibliska1) och att horeri derigenom befrämjas, emedan genom en-gifte många qvinnor hindras att träda i äktenskap1); utan ock att äktenskapen bland alla christna nationer under 1700 års tid varit ogiltiga efter himmelens lagar och inrättningar, ehuru de haft sin giltighet efter menskliga lagar2).
I sammanhang härmed påstår han att alla barn, födda under denna långa tiderymden, ehuru efter nationernas sedvanor och lagar äkta, likväl äro oäkta efter himmelens ordning och myndighet3).
- Sådana oförskämdheter tyckas icke böra bevärdigas med något svar. Det torde vara nog att anmärka att en-giftet grundar sig på Guds anordning (Matth. 19: 4 f.) och är, i enlighet med äktenskapets ändamål, den enda lagliga form för äktenskapet. Det första exempel på månggifte gaf Lamech, ur Kainiternes olyckliga slägte. 1 Mos. 4: 19.
Lamech, en mördare, som trotsigt besjunger sitt dåd, och genom egen kraft vill tilltvinga sig strafflöshet (jfr 1 Mos. 4: 23), är en värdig upphofsman till det af mormonerne beprisade mång-giftet! Vål omtalas mång-gifte flerestädes i G. T. men det sker aldrig med något gillande, än mindre framställes det såsom någon af Gud anbefald stiftelse.
Med mång-giftet öfverser Herren såsom med mången annan skroplighet4), såsom Apostelen Paulus försäkrar om sjelfva afgudatjensten: Gud hafver öfversett här till dags sådan fåviskhets tid. Apostl. 17: 30. Patriarchernes mång-gifte beredde dem icke sällhet, utan många ledsamheter genom familje-stridigheter.
Abrahams tvegifte tillvägabragtes icke, såsom mormonerne föregifva, på Guds befallning5), utan på det sättet att Sara, under misströstan om egna barn, öfvertalade sin man till förbindelse med Hagar. 1 Mos. 16: 1, 2.
Och hvad Jakobs mång-gifte angår, så var det Labans svek, som föranledde Jakob att äkta systrarna Lea och Rachel (1 Mos. 29: 25-28); sedan var det dessa systrars inbördes svartsjuka, som dref dem att föra sina tjenstepigor såsom medhustrur till sin man. 1 Mos. 30.
Vi se således här ingalunda Guds stiftelse, utan svaga menniskors lidelser.
2) Celest. Ægteskab p. 76, 77.
3) Celest. Ægt. p. 77.
4) Thomander, fem och tjugu mormonska lärosatser, 23.
5) Celest. Ægt. p. 35.
85
XLVII. Mormonerne framkasta mot en-giftet den anklagelsen, att när derigenom en man har blott en hustru, blir det antal qvinnor, som öfverskjuter männernas, "alldeles förbudet att giftas och således tvunget att bryta det första och stora Guds bud: varer fruktsamme och föröker eder"1).
Häremot är att anmärka att den välsignelse, som Gud uttalade öfver menniskorna, icke bör förblandas med Guds bud. Mellertid är det betecknande för mormonerne att de sätta slägtets förökelse såsom det framför allt vigtiga och beteckna den såsom målet för första budet. Den, som icke är fången uti köttslighetens afguderi, betecknar väl icke med "första budet" något annat än det, som står främst på lagens taflor, det om kärleken till Gud.
Men om man också icke fäster sig vid det olämpliga uti att nyttja uttrycket : "första budet" uti annan betydelse, utan dermed vill beteckna endast den befallning, som först gafs åt menniskan; så misstaga sig mormonerne i alla fall, då de vilja hänföra detta till frågan om menniskoslägtets fortplantning.
Förbudet att äta af kunskapens träd var det bud, som först af Gud framstäldes, och detta skedde redan innan Eva var skapad, och således innan någon fråga kunde uppstå om giftermål. I 1 Mos. 2: 16 framställes förbudet att äta af kunskapens träd; sedan i samma kapitels 18 vers nämnes, att det var icke godt att menniskan var allena ; derpå (i 20-24 versarne) följer berättelsen om Evas skapelse. Det var naturligtvis först derefter, som äktenskapet stiftades.
Men att när Gud vid åktenskapets stiftelse förenade de första makarna Adam och Eva uti en-gifte, sådant oaktadt påstå, att en-giftet skulle strida mot Guds stiftelse, och mång-giftet utgöra det rätta äktenskapet; det strider väl emot all sund urskillning. Eller kan väl någon visa att Gud gaf Adam flere hustrur ?
Och hvad slutligen äktenskapets välsignelse och fruktsamhet vidkommer, så bevisar sig en-giftet deruti ega företräde framför mång-giftet - till och med när saken fattas så ensidigt, att man endast räknar barnens antal.
Ty genom flere forskares undersökning är utrönt, att en-giftet äfven med afseende på barnens antal på det hela taget bringar största välsignelsen2).
2) Olshausen, Geschichte d. Morm. 179.
86
XLVIII. Mormonerne förtyda I Cor. 11: 11 så, att de påstå det menniskorna icke kunna blifva i Herranom, icke kunna inkomma i fullheten af hans herrlighet, utan att vara gifta1). De säga att qvinnan icke inkommer uti himmelriket, utan en äkta man, som förer henne dit2) ; ja, de säga att mannen är qvinnans frälsare3) och hufvud, liksom Christus är kyrkans hufvud3).
Likväl är det dock icke mormonernes mening att alla ogifta skola nödvändigt störtas i helvetet. De antaga utom helvetet, tre andra regioner: den celestiala, den terrestriala och telestiala. I den celestiala herrligheten skulle endast de på mormonskt sätt gifta få inträda.
De påstå, att ogifta qvinnor icke kunna erhålla en fullhet af himmelsk herrlighet4); men att deremot den, som på mormonskt sätt blir gift för evigheten, får del i den första uppståndelsen, eller, om den kommer sednare, så får den del uti nästa uppståndelse och äfven throner, konungariken, furstedömen och makt och herradöme m. m.5)
Då det således skall vara så lätt sak att förvärfva himmelsk salighet och ärfva throner m. m., blott derigenom att qvinnan gifver sig i mannens våld ; så låter sig begripa, huru mormonqvinnorna finna sig vid sin förnedring. Och då uti Utah tjenstefolk icke finnes, utan mormonerne äro sina egne ; så intager hustrun tjensteqvinnans plats. När det nödiga arbetet icke kan genom en hustru medhinnas, så tager sig mannen en annan, en tredje o. s. v. hustru. Qvinnorna sjelfva understödja på det sättet detta sedeslösa bruk, att de heldre blifva med-hustrur hos en rik man, än ingå ordentligt äktenskap med en fattig6).
Hvad nu först vidkommer det åberopade språket 1 Cor. 11: 11, så står det icke i det ringaste samband med mormonernes villor, och Apostlen Pauli ord äro solklara, så snart de betraktas i sitt sammanhang. Apostlen vill inskärpa hos hustrurna undergifvenhet under deras män.
Han påminner derför hustrun, att "mannen är qvinnans hufvud" 1 Cor. 11: 3. och att mannen icke är af qvinnan, utan qvinnan är af mannen (v. 8). Och mannen är icke skapad för qvinnans skull,
2) Olshausen, Geschichte der Morm. p. 177.
3) Ur the Deseret News, Parley P. Pratt, Ægteskab og Sæder i Utah, p. 16. Celest. Ægteskab. p. 130.
4) Celest. Ægtesk., p. 194.
5) Celest. Æegt. p. 33.
6) Qvinnan bland Mormonerne, andra uppl. p. 106, 107.
87
utan qvinnan för mannens skull (v. 9). Sedan apostlen så påminnt qvinnan om underdånighet under mannen, tillägger han (på det att hans ord icke måtte missförstås och tydas så, att mannen derigenom blifve uppblåst) en påminnelse om det ömsesidiga behof af hjelp, som man och qvinna hafva af hvarandra, så att hvarken mannen är utan qvinnan, icke heller qvinnan utan mannen, i Herranom. 1 Cor. 11: 11.
Bådas ömsesidiga behof af hvarandra är såsom ett helgadt förhållande upptaget uti den christliga lifsgemenskapen. Qvinnans skapande ur mannen och till hans hjelp; äfven som mannens födelse genom qvinnan fortfarande äfven ännu i den christna församlingen; begge komma således från Gud och höra följaktligen, oaktadt qvinnans underordnade ställning, anse sig såsom Guds omedelbara skapelser1).
Således har det ifrågavarande språket icke något med mormonismen gemensamt. Tvertom bör väl vara begripligt att Paulus med det i frågavarande språket omöjligt kunnat mena, att menniskor mäste gifta sig för att blifva saliga. Ty huru skulle han då kunnat icke blott sjelf förblifva ogift, utan äfven tillstyrka andra att förblifva ogifta? 1 Cor. 7: 25-32.
Gud har ingenstädes gjort menniskans frälsning beroende af hennes inträde uti äktenskap. Det heter icke att den som blir gift skall varda salig. Utan Skriften talar sålunda: Den der tror och blifver döpt, han skall varda salig. Marc. 16: 16. Allesamman äro de syndare och hafva intet att berömma sig af för Gud, och varda rättfärdige utan förskyllan af hans nåd genom den förlossning, som i Christo Jesu skedd är. Rom. 1: 23, 24. Inför Gud har mannen intet företräde framför qvinnan : ty när Gud är intet anseende till person.
- J ären alle Guds barn genom tron på Christum Jesum ; ty J så månge, som döpte ären till Christum, hafven eder iklädt Christum: här är icke Jude eller Grek, här är icke tjenare eller fri, här är icke man eller qvinna: alle ären J en i Christo Jesu. Gal. 3: 26 ff.
XLIX. Såsom exempel på mormonernes försök att förvränga den H. Skrift må här nämnas, att de påstå det hufvuddraget uti det förbund, som Gud upprättade med Abraham, angick vårt slägtes utomordentliga förökning, familjers, nationers och rikens organisation, vidmakthållande och till-
88
vext ; och att Gud, som bäst kände medlen dertill, bestämde ett flertal af hustrur för goda och heliga män1). Abraham, säga de, tog med-hustrur, födde barn och det vardt räknadt honom till rättfärdighet2). Och sedan de sålunda förvridit Guds löfte om menniskoslägtets välsignelse uti Abrahams säd, som är Christus (Gal. 3: 16); så häda de ännu ytterligare Herren genom att uti en föregifven uppenbarelse af d. 19 Jan. 1841 lägga uti hans mun dessa ord : "Liksom jag sade till Abraham, likså säger jag ock till min tjenare Josef [Smith] : i dig och din säd skola jordens slägter välsignade varda"3)!
L. Mormonerne tyda det bland Judarne i G. T. förkommande mång-gifte så, att somliga män voro värdigare än andra, och derför gaf Gud dem flere hustrur4). De påstå också att ännu äfvenledes somlige män på grund af deras rättfärdighet äro berättigade till ett större antal hustrur än andra4). De föregifva att deras äldste skola erhålla hustrurs mängd efter deras egen värdighet5). Skriften deremot säger: en biskop skall vara ostrafflig, en hustrus man. 1 Tim. 3: 2.
LI. För att besmutsa den Guds mannen Moses och göra honom lik med deras egna profeter vilja mormonerna tillägga honom icke mindre än 32 hustrur, under föregifvande, att 4 Mos. 31: 40 på det sättet borde tolkas6). Uti det anförda språket omtalas såsom krigsbyte 16,000 själar; "deraf vordo Herranom två och trettio".
Väl är det sannt att dessa själar voro oförkränkta jungfrur: men det var så mycket mindre fråga om att de skulle på mormonskt sätt förnedras, att, såsom det ståt, i följande versen, Moses fick det Herrans häfoffer prestenom Eleasar, såsom Herran honom budit hafver. Nu äro visserligen mormonerne så fångna i orena lustar, så att, när det är fråga om rena jungfrur, de icke begripa hvarför sådana skulle såsom ett häfoffer öfverlemnas Herranom, om ej för att göras till Moses hustrur.
De fråga med en viss förvåning hvartill jungfrurna eljest skulle vara bestämda? Svaret på den frågan är lätt funnet. Den som är litet förtrogen
2) Celest. Ægteskab, p. 33.
3) The Book of Doctrine and Coven., 103 Sect, 18 §.
4) Celest. Ægteskab p. 128.
5) Skand. Stjerne V: 78.
6) Skand. Stjerne VII: 39.
89
med Biblen vet nog, att der talas om "qvinnor som tjente inför dörren af vittnesbördets tabernakel". Endast så ogudaktiga sällar, som Eli söner, kunde det falla i sinnet att kränka de qvinnor, som tjente vid helgedomen. 1 Sam. 2: 22.
LII. Mormonerne hafva den fräckheten att föregifva icke blott att vår frälsare var brudgumme vid brölloppet i Kana, utan äfven att han hade tre hustrur: Maria, Martha och den andra Maria1).
LIII. Vidare påstå de, att den, som skiljer sig ifrån en elak hustru för Herrens skull, skall få hundrade hustrur igen2).
LIV. Mormonerne antaga äktenskap för evigheten och menniskoslägtets förökelse efter uppståndelsen3). Likväl säga de att det är endast sådana, som ingått det mormonska äktenskapet för evigheten, hvilka der få alla barn4).
De som ej blifvit beseglade med prestedömets makt, förökas ej i evigheten, blifva icke Gudar, utan englar5). Då de, som hålla lagen om det eviga äktenskapet, komma till herrlighet6); så bli deremot de, som försummat att få deras giftermål besegladt för tid och för all evighet, väl icke för evigt förkastade, men de komma ej till besittning af maktens nycklar, throner m. m.7)
Allt detta är idel menniskofunder till att fånga själar. - I faren ville och veten icke skriften ej heller Guds kraft. Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika Guds englar i himmelen, säger Jesus. Matth. 22: 29, 30.
- Mormonerne söka slingra sig ifrån dessa frälsarens för dem besvärliga ord, genom att saga: i evigheten ingås inga nya giftermål, utan endast de för evigheten afslutade fortfara8).
- Sådant är dock blott en fåfäng undflygt. Ty märk att Frälsarens ord utgöra svar till Phariseerne, som frågade icke om nya giftermål i himmelen, utom hvars hustru i uppståndelsen det qvinna skulle blifva, hvilken här i lifvet varit gift med sju män. Jesu svar innebär tydligt att i uppståndelsen blir icke fråga vidare om köns-förhållanden.
2) Skand. Stjerne VII: 40. Celest. Ægtesk., p. 85.
3) Orson Pratt, Evang. sande Grunds. 73.
4) Celest. Ægt., p. 85, 185.
5) Celest. Ægt., p. 29.
6) Celest. Ægt., p. 74.
7) Celest. Ægt., p. 28.
8) Celest. Ægt., p. 68.
90
LV. Mormonerne förbida det tusenåriga rikets ankomst på jorden1) och påstå att de sjelfva äro de yttersta dagarnas helige och utgöra det rike, som profeten Daniel förkunnat, att Gud vill upprätta i de yttersta dagarna2).
På det att likväl icke den allmänt rådande åsigten om Judarnas slutliga återförsamlande till Jerusalem skulle beröfva mormonerna allt förtroende vid deras förespegling är om det tusenåriga rikets upprättande i Amerika, valde de den utvägen att medgifva Judarnas församlande till Jerusalem3), under påstående att Ephraim skall församlas till Zion4), och att de sjelfve, mormonerne, utgöra Ephraim4), samt att Zion är i Amerika.
Hvarest likväl Zion skulle hafva i Amerika sitt läge, derom hafva mormonerne intrasslat sig i motsägelser. Först påstodo de att Zion var i staten Missouri.
Fördrifna derifrån förlade de sitt Zion uti Illinois, der de uppbygde det ståtliga templet, som nu mera ligger störtadt i gruset. Slutligen hafva de upprättat sitt Zion uti Utah.
För att öfverskyla de besvärliga motsägelserna angående Zions läge, föranläts Orson Pratt att utgifva en särskild skrift: "det Nya Jerusalem". Der fasthålles påståendet att Jerusalem och Zion äro två särskilda orter5) och att det sednare, som också kallas det nya Jerusalem, har sitt läge i Amerika uti staten Missouri, på de Förenta Staternas vestliga gränser6).
Josef Smith hade nemligen begått den oförsigtigheten att allt för noga uti sina föregifna profetior utpeka det läget, under försäkran att Zion aldrig skulle flyttas från sitt ställe7). När nu verkligheten trädt i skarp motsats mot denna föregifna profetia och mormonska Zion är flyttadt till Utah ; så behöfdes en viss fintlighet för att öfverskyla detta missförhållande.
Orson Pratt anmärkte då först att i Missouri är det egentliga Zion, och att andra orter, som blifvit bebygda vid helgonens insamling, kallas icke Zion, utan Zions stafvar (the stakes of Zion). Vidare fann han lämpligt att tillgripa ett bibelspråk, som skulle tydas i öfverensstämmelse med hans syfte. Han valde dertill Es. 40: 9. "Zion, du som
2) Skand. Stjerne VI: 197.
3) Covenants and Commandm. 108 Sect. 4 §.
4) Skand. Stjerne VII: 4-6.
5) Det Nye Jerusasalem eller Opfyldelsen af den nyere Profetie, p. 55.
6) Det Nye Jerus., p. 46, 47.
7) Covenants and Commendm. 4 Sect. 1 §, 27 Sect. 1 §, 98 Sect. 4 §.
91
predikar (bär goda tidningar) stig upp på ett högt berg" m. m. Detta förklarade han nu sålunda : Herrens folk, kalladt Zion, befalles att gå upp på ett högt berg.
Det är således säkert att Zion eller riket icke först danas i bergen, utan att det, efter att redan vara uppbygdt, befalles att gå upp i bergen och intaga sin bestämda ställning när det lider mot den tid, då det skall rulla såsom en sten och krossa det babyloniska belätet.
Följaktligen det faktum, att de yttersta dagarnas heliges kyrka icke har sin upprinnelse i ett bergland, men att de årligen gå upp i ett högt berg, är (säger han) ett bevis af icke ringa vigt derför att de i verkligheten äro de yttersta dagarnas Zion, uppbygdt med Herrens egen hand såsom förberedelse till hans ankomst1).
Folket Zion går upp i ett högt bergland, flyttar tusentals från åtskilliga delar af klotet till jordens höga platser imellan klippbergen, hvarest det anlägger en lycklig koloni, belägen mer än 4000 fot öfver hafvets yta2).
- Om denna Orson Pratts tolkning vittnar om hans fyndighet att med vackert sken bemantla en sjuk sak; så hafva deremot hans egna stallbröder icke förstått att gå alldeles så slipadt till väga ; hvadan till Orson Pratts olycka det har så fogat sig att det ifrågavarande språket ur Es. 40: 9, uti the Book of Doctrine and Covenants3), hvilken mormonerne sätta i jemnbredd med Biblen, befinnes förklaradt sålunda: "Zion, du som bringar goda tidningar (eller du som bringar goda tidningar till Zion), gå upp på det höga berget". Der får således Zion ligga qvar på sitt berg, och sålunda ramlar hela Orson Pratts bevisning.
- Bättre slår det icke heller ut med det mormonska försöket att ådagalägga att Jerusalem och Zion skulle utgöra tvänne olika orter, och ligga på motsatta sidor af jordklotet. Se här huru mormonerne börja sin bevisning att Jerusalem och Zion icke äro belägna på samma ställe, utan utgöra särskilda orter.
De åberopa sig först derpå att uti Es. 64: (9) 10, Zion kallas en öken, men Jerusalem en ödeläggelse4), och detta åter sammanbindes med Es. 51: 3, der Herren lofvar trösta Zion och göra dess öken (öde rum) såsom lustgårdar och dess öde mark (hedmark) såsom Herrens örtagård. Men detta löfte skulle icke afse Jerusalem, emedan det icke kallas en
2) Det Nye Jerus. p. 47.
3) third europ. ed. p. 20.
4) Det Nye Jerusalem p. 55.
92
öken eller ödemark1). Nu slår det icke bättre ut med denna mormonska klyftighet än att det hebreiska ord2), som utsäges uti Es. 64: 10 om Jerusalem, och som mormonerne öfversätta med "ödeläggelse" också betyder öken.
Men äfven utan kännedom i hebreiskan kan väl hvar och en lätt begripa, icke blott att "ödeläggelse" och "öken" ingalunda äro stridiga begrepp, utan ock att der ödeläggelsen framgår, der uppstår lätt en öken.
- Detta kan vara nog för att visa halten af den mormonska bevisningen. Det är väl så mycket mindre nödigt att längre dervid dröja; som det ju är en allmänt känd sak, att Biblens Zion och Jerusalem icke ligga på motsatta sidor af jorden, utan på ett och samma ställe, och att Zion var namnet på borgen i Jerusalem, såsom det till yttermera visso står skrifvet i 2 Sam. 5: 6, 7 och 1 Chron. 11: 5.
Och hvad Judarnas återsamlande till Jerusalem vidkommer, synes Herrens ande velat uti profetiorna förekomma all mormonsk förvridning af samlingsplatsens rätta läge. Det heter: Jerusalem skall åter besutet varda i sitt ruin, i Jerusalem (Zach. 12: 6), således icke i Amerika. Och om nu mormonerne vilja tillämpa detta endast på de två stammarna Juda och Benjamin ; men deremot påstå att de tio Israels stammar skola samlas i Amerika ; så har Herrens Anda äfven velat förekomma en sådan förvrängning.
Det står neml. att läsa hos Hesekiel : Detta säger Herren Herren: jag vill hemta Israels barn ifrån hedningarne dit de dragne äro [neml. ifrån Persien och Medien] och skall församla dem ifrån alla orter, och skall låta dem komma i sitt land igen [således icke uti Amerika] och göra allt ett folk af dem i landet på Israels berg [således icke på Klippbergen i nejden af Utah] och de skole allesammans hafva en konung och skola icke mer tu folk eller i tu konungariken delade varda. Hesekiel 37: 21, 22.
Och de skola åter bo i landet, som jag min tjenare Jakob [således icke Josef Smith] gifvit hafver, der edre fäder uti bott hafva och deras barn och barnabarn skola bo deruti evinnerliga. Hes. 37: 25.
LVI. Mormonerne förbida det tusenåriga riket här på jorden3) och säga att Christus skall regera på jorden4).
2)
3) Covenants and Commandm. 10 Sect. 2 §., 14 Sect. 7 §.
4) Covenants and Commandm. 92 Sect. 5 §.
93
De påstå att jorden är menniskans eviga arfvedel. Väl skall jorden rensas och varda himmelsk1); men himlen kommer att blifva på jorden2).
Ande-verlden är på denna jord, som blifvit organiserad för det folk, som har lefvat, nu lefver och kommer att lefva derpå. Intet annat folk kan besitta denna jord, och vi hafva intet annat rike ; ty vi äro tillredde att bebo den3).
Däraf se vi huru mormonerne äro fängslade vid jorden. Vi deremot erkänna att vi äro gäster och främmande på jorden (Ebr. 11: 13) och hafve här ingen varaktig stad, utan sökom efter den tillkommande (Ebr. 13: 14).
I afseende åter på det tusenåriga riket hänvise vi för korthet skull på godkända författare derom, t. ex. BENGEL, och anmärke här blott att det i Skriften icke står att Christus skall regera med de rättfärdige, der de vistas på jorden; utan tvertom att desse skola regera med honom uti tusende år (Uppenb. 20: 4, 6), och således skola de ock vara der, hvarest Christus thronar, alltså icke på jorden, utan i himmelen. Det tusenåriga riket blir sålunda icke på jorden.
LVII. Mormonerne antaga djurverldens förlossning och odödlighet4).
LVIII. Mormonerne antaga trenne slags verldar med skiljaktig herrlighet: den celestiala, den terrestriala och den telestiala, hvardera med sina innevånare.
De celestialas herrlighet förliknas vid solens, de terrestrialas vid månens, de telestialas vid stjernornas5).
Såsom vi redan sett är det de mormoner, som anammat det celestiala äktenskapets besegling, hvilka skola inkomma i den celestiala herrligheten.
Emellertid, ehuru det talas om riken och throner och mycket ståtligt, heter det dock att mormonernas konungadöme är ämnadt att utgöras af deras egen afkomma, och ju flera hustrur, desto större läglighet att få ett stort konungadöme6).
Emedan deras sinnen äro fångna uti köttslig lusta, så synas de sätta den eviga herrligheten just uti att afla barn : det är sådant, som de fatta såsom gudars förmånsrätt7). Deremot mena de, att de som ej blifvit beseglade med prestadömets makt, blifva
2) Skand. Stjerne VI: 195.
3) Skand. Stjerne VI: 105.
4) Evang. sande Grunds. p. 73.
5) The Book of Doctrine and Coven. 7 Sect. 3-6 §§. 92 Sect. 5-7 §§.
6) The Mormons p. 306.
7) Celest. Ægt. 185, 29.
94
icke Gudar, de föröka sig icke, utan blifva (tjenande) englar1). Till terrestriala verlden skulle höra sådana menniskor, som här i tiden varit moraliska, men icke blifvit mormoner. Till den telestiala räknas alla de, som, ehuru de icke anammat evangelium, likväl icke förnekat den Hel. Ande. Men sådana, som förnekat den H. Ande och som icke vilja insamlas med helgonen, trollkarlar, lögnare o. s. v. nedstörtas i helvete2).
III.
Sådan är i sina grunddrag den lära, som omfattas af dem, hvilka sjelfve kalla sig de yttersta dagarnas helige. I denna lära möter oss på ett vidrigt sätt en af den urartade religions-frihetens bittraste frukter. Det är ett sodoms-äpple, som på dubbelt sätt utgör en frukt af denna religionsfrihets sjelfviskhet.
Det var genom den förbistring, som den obegränsade religionsfriheten alstrat, det var derigenom, som den i vidskeplighet och bedrägeri uppammade Josef Smith föranleddes att anse alla religiösa sekters läror mer eller mindre oriktiga och bedrägliga. Det var likaledes den obegränsade religionsfriheten, som lemnade honom spelrum att genomföra denna frihet till dess yttersta följder - så att han tog sig frihet att på egen hand uppgöra en egen religion.
Det var dock endast skenbart på egen hand som Josef Smith utförde detta verk: det var en annan hand, som ledde företaget: det var lögnens fader, som hade sitt finger med uti spelet.
Emellertid, huru kan en till sitt innersta så vederstygglig lära vinna insteg i menniskors sinnen och tillocka sig anhängare? Så mycket är tydligt, att, om
2) The Book of Doctrine and Coven. 7 Sect. 3-6 §§. 92 Sect. 5-7 §§.
95
mormonismen genast framstäldes i sin ohöljda nakenhet, skulle den snarare afskräcka än locka anhängare. Men dels ikläddes den ett bedrägligt sken af helighet, dels främjas den genom de brister och lyten, som vidlåda christna kyrkan i våra dagar.
Verldens syndaklighet, kyrkotuktens förfall, den hos många inrotade ovilja mot en allvarligare och mera lefvande christendom - detta och dylikt vänder sig mormonismen till nytta.
Mormon-apostlarne taga på sig skenet af allvarliga christne: de yrka i allmänna ordalag på omvändelsens nödvändighet. De påpeka den, tyvärr, vidt utbredda osedligheten, och lägga märke till att den icke varder beifrad, utan får strafflöst passera; men att deremot larm uppstår genast så snart någon visar lifligare åhåga om sin själs frälsning och derom talar med andra. Då, säga de, väckes förföljelse. Sådant räkna de kyrkan till last. Och när de komma in på det kapitlet, som handlar om beskyllningar mot kyrka och presterskap, då påräkna de en villig bundsförvandt uti tidslynnets benägenhet för missnöje med och opposition mot den bestående ordningen.
När nu mormon-apostlarne genom dessa och dylika förhållanden vunnit så mycket insteg att de påräkna villigt lyssnande öron; då rycka de sina åhörare något närmare på lifvet och bespörja om frukterna af kyrko- och nattvards-gång o. s. v. När deras frågor angående erfarenheter om det inre christliga lifvet svaren ofta utfalla ganska otillfridsställande, och åhörarne medgifva att det icke står väl till med dem; så hafva mormonerne tillhands ett eget plåster för oroliga samveten.
De vältra på kyrkan skulden för menniskornas syndaktighet, och säga att tillståndet icke kan vara bättre, emedan kyrkan icke på rätt sätt förvaltar nådemedlen, hvadan dessa icke kunna
96
ega någon nådeverkande kraft. Derpå utbreda de sig uti att fördöma barndopet och inbilla de oroliga att de icke blifvit rätt döpta, och derför icke kunna komma ifrån sin syndaskroplighet.
Sedan under ytterligare anfall på kyrka och presterskap tala de om verldens yttersta tid och om babyloniska skökans nära förestående fall, samt framställa vinkar om det tusenåriga riket och sig sjelfva såsom yttersta dagarnas helige.
De föregifva att de utgöra Christi sanna kyrka, och att de derför lida förföljelse, emedan de hålla sig till den bibliska christendomen. De föregifva att sedan den sanna christendomen länge varit bortskymd genom den förderfvade kyrkans obibliska läror, så har nu genom Herrens synnerligen utkorade redskap den sanna kyrkan blifvit åter upprättad uti ett från verldsbullret afskildt land vid Klippbergen.
De inbjuda till delaktighet i den herrliga kyrkan genom mormon-dopet. De förgifva såsom bevis på sanningen af sin lära den omständigheten, att de deraf ingen fördel kunna vinna här i verlden utan tvertom mötas med förföljelser och lidanden1).
Det är endast af gudaktighet, som de underkasta sig sådant. De skildra tillståndet inom mormon församlingen såsom omstråladt af helgonglans, och de kunna så mycket tryggare göra upp sina målningar, som den sanna verkligheten är genom afståndet undandragen mängdens kännedom. Skulle mellertid några anmärknin-
97
gar göras till att skugga mormonernas ljusa målning af sin kyrka; så afvisas de med det påståendet att mormonerne såsom Guds barn äro utsatte för verldens förtal.
- Om nu på detta eller dylikt sätt det lyckas mormonerne att göra proselyter, så skynda de med att döpa dem. Ty hafva de förvillade undfått mormon-dopet, så släppas de sedan icke ur näten, utan införas allt mer och mer i mormonismens villor, hvarifrån de sedan svårligen kunna lösgöras.
Ty dels vänjas de att så förvrida skriften, att allt kan lämpas någorlunda efter deras egna tycken, hvadan den nya läran gemenligen blir dem behaglig; dels ock, i fall tvekan uppstår och tanke på återgång till christna kyrkan skall väckas, varda de arma menniskorna qvarhållne inom mormonismen genom fruktan att möjligtvis genom återvändandet till kyrkan begå en för tid och evighet oförlåtlig synd.
Ty det är ur den synpunkten, som mormon-apostlarne framställa affallet från mormonismen. När nu emellertid vår kyrka af mormoner och andra sekter anfalles och från flera håll hotas: hvad är att göra? Det är nödigt att besinna hvad vår egen frid tillhörer och söka undanrödja sådant, som ger anledning till förargelse och bereder kyrkans fiender insteg och framgång.
När kyrkan anklagas att vara förverldsligad, ja, vara ett Babel; då båtar det icke att förakta anklagelser derför att de i mycket kunna vara obilliga och obefogade. Det ligger dock i dem någon sanning, och det hjelper icke att helt enkelt förneka kyrkans brister och presternas lyten.
Sanningen, huru bitter den ock är, måste behålla sin rätt; och det kan icke nekas, att ju mycket ogräs finnes ibland hvetet. Men oaktadt ogräset, är dock den kyrka, som vi tillhöra, Herrens, och dess lära
98
och bekännelse är himmelsk, huru mycket än enskilde medlemmars vandel är jordisk och besmittad. Bäst afvärjas villoandars affall på kyrkan, om vi sjelfve låta Herrens Ande få makt öfver oss till att upptända tron till sannt lif och skaffa en genomgripande förbättring i lefvernet, så att det äfven må svara mot vår kyrkas sanna bekännelse. I ställe för att på andra vältra skulden till förhanden varande missförhållande inom kyrkan, låt oss hvar för sig skåda ned i egen harm, och ödmjukt vidkännas vår egen andel i den gemensamma skulden. Ja, låt oss akta på oss inbördes till att uppväcka till kärlek och goda gerningar; låt oss göra det, under det vi så ödmjuka oss under Herren, att han må vara oss nådelig och låta sin ande hvilas i nordlandena!
Tillägg till p. 48, sista raden i noten.
Danska öfversättningen, hvars titel lyder: Lærdommens og Pagtens Bog
for Jesu Christi Kirke af Sidste Dages Hellige, återgifver utaf Originalet
den afdelningen, som bär öfverskriften: Covenants and Commandments.